Min tid som följeslagare närmar sig sitt slut. Jeriko och Jordandalen har gått från vinter till vår. Mandelträden och de röda anemonerna blommar. Fåren och getterna betar av den intensivt gröna mattan som breder ut sig också på ökenkullarnas sluttningar. Det ser förledande romantiskt ut. Kontrasten blir stor när jag står tillsammans med mormor och tre små barn vid det som för några timmar sedan var deras hem, men nu är krossat av israeliska arméns bulldozer.
Det har gått en våg av husrivningar över Jordandalen den senaste veckan. [1] Valet av rivningsobjekt verkar helt slumpmässigt och reaktionen från de som drabbas är ofta:
– De vill att vi ger upp och flyttar härifrån, men vart ska vi ta vägen?
Osloavtalen [2] som resulterade i indelningen i område A, B och C, påverkar hela dalen. Förutom Jeriko och några andra mindre byar tillhör dalen område C [3], där Israel har kontroll både över säkerhet och civila frågor.
Det har gått mer än 20 år och Israels grepp över område C är fortfarande totalt [4]. Vissa politiska analytiker anser att viljan aldrig har funnits från israelisk sida att lämna Jordandalen [5] och att det eventuella överlämnandet av området vid nya fredsförhandlingar kommer att bli en av nyckelfrågorna. [6]
Den ekonomiska betydelsen av Jordandalen är avgörande för båda staterna. Här finns vattentillgångarna, den bördiga odlingsjorden, mineralerna vid Döda havet och turistmålen. [7]
Enligt Världsbanken skulle Palestina kunna höja sin BNP med 35 procent om man fick tillgång till område C över hela Västbanken, en stor del av de inkomsterna skulle kunna komma från Jordandalen. [8]
Israel har utvecklat ett intrikat system för utnyttjande av marken för olika syften. Det är militärbaser, slutna militära områden, områden för militär träning, naturreservat, bosättningar, juridiska- och skyddszoner för bosättningar.
På kartan visar sig detta som ett pussel där bitarna passar i och överlappar varandra så att nästan hela ytan täcks, endast sex procent disponeras fritt av palestinier. [9] [10]
I verkligheten behöver jag hjälp för att tolka det jag ser, till exempel ett område med bosättningen Masu’as vinodling inramad med elstängsel mitt bland de palestinska odlingarna i byn al-Jiftlik, en smygande landstöld.
Många av de palestinier som bor i området äger sin mark och har bott där i generationer. De upplever att deras möjligheter till inkomster och utveckling av verksamheter ständigt begränsas.
Min uppgift har varit att följa människorna i dalen och se hur allt detta påverkar deras liv. Längst i norr i byn ad-Deir bor Ahmad Muhamad närmaste granne med bosättningen Mehola, vars säkerhetsvakt har noggrann bevakning över honom och hans arbete.
Genom ett tätt samarbete med polis och militär kan säkerhetsvakten rapportera eventuella förändringar. Detta har inneburit att Ahmad fick sin bostad riven 2013, vattenpumpen och vattenledningen konfiskerade förra sommaren och nu i vinter konfiskerades en bulldozer och en lastbil för företaget som förbättrade byns väg. Det som konfiskerats kan fås tillbaka mot dryga böter. Konfiskeringarna bryter mot Haagkonventionens regelverk om privat egendom vid ockupation. [11]
Militärövningar i bebodda områden betyder att man kan beordras att lämna sitt hem för några timmar, dagar eller veckor. Hemmet blir militär övningsplats, djuren måste fraktas bort och efteråt finns risk att skadas av ammunition som inte detonerat. I Khirbet Samra sluter en beduinhustru upp tätt vid sin mans sida och deltar på ett ovanligt sätt i samtalet om osäkerheten och riskerna vid övningar som ofta äger rum på vintern när det är extra besvärligt att hitta skydd för människor och boskap. Stora tunga militärfordon används och skadar odlingar och vägar. [12]
En annan svårighet är de vägspärrar som upprättats mellan område A och C. De stängs ibland utan förvarning och gör att transporter försvåras och försenas. Vilket kan innebära att till exempel grönsaker förstörs i väntan på att levereras. Den israeliska kvalitetskontrollen tillåter inga avvikelser, så en skadad leverans innebär att man förlorar möjligheten att sälja sina varor på den israeliska marknaden i fortsättningen.
Det ökande våldet har skapat större osäkerhet. Många palestinier har berättat om rädslan inför att passera de unga och osäkra soldaterna vid vägspärrarna. Jordandalen har varit förskonad från mycket av det tydliga våldet, men även här har människor förlorat livet i skjutningar.
Jag blir starkt berörd när vi kommer till vägspärren strax efter skotten mot en varubil när två människor anklagas för knivhot och skjutits. Det är lätt att förlora känslan av människors värde när media beskriver händelsen som att förövaren oskadliggjorts.
Detta blir min sista rapport efter tre månader, som gått svindlande fort och samtidigt gett många intryck som kommer att ta lång tid att bearbeta. Jag skulle gärna vilja berätta att ockupationen kommer att upphöra och orättvisorna förvinna. Det är möjligt, men just nu är situationen kanske ännu mera komplex än tidigare.
I mina rapporter har jag velat låta dig möta människor som vill ha fred och som arbetar på att utveckla sitt samhälle eller sin by med de förutsättningar som de lever med.
Tomatodlarna i Furush Beit Dajan får bli mitt sista exempel på den starka viljan. De visar stolt sin organiska odling av tomater och vi bjuds på de obligatoriska kopparna te. Solen sjunker, samtalet fortsätter och de mest brännande frågorna kommer:
– Vad tänkte ni om oss innan ni kom hit? Ser ni oss som terrorister?
Vi blev överrumplade av frågan då den ställdes och den lever kvar än.
Jag åker tillbaka till Sverige och vill förmedla en bild av människor som värdigt kämpar mot orättvisor, de vill bli sedda och värderade som människor med samma värde som alla andra.
