I mitt första brev från Betlehem har jag valt att reflektera lite över mina första intryck, vad jag förväntar mig att möta i framtiden och lite kring det jag tror att jag vill förmedla.
I en värld som är svårbegriplig är kanske det enkla och uppenbara, till exempel en pojke med sin drake, det som kan tydliggöra? Efter drygt en vecka i Israel och det ockuperade Palestina har bilden av det som sker här dels förstärkts, men också förvirrat och inte minst förvånat.
Som en förberedelse för ett gott genomförande ute på våra placeringar har vi, en brokig skara följeslagare från åtta olika länder fått en chans att möta den vardag och den verklighet vi kommer att möta under de kommande tre månaderna. Genom lektioner, grupparbeten, reflektioner och inte minst praktiskt arbete ute på våra kommande placeringar har vi haft möjlighet att förbereda oss både mentalt och praktiskt.
Under den hittills korta, men intensiva tiden här har många av mina tankar kretsat kring det jag anar men ännu bara fått se. Barnens skolväg kantad av soldater är ett exempel som genom mina ögon bara kan ses som ett hinder på barnens skolväg – ett uniformerat budskap om att det är ockupanten som sätter reglerna, du som ockuperad kan vänta dig övervakning och godtyckliga arresteringar.
Ett annat exempel är hur jag och mina vänner ska förhålla oss till det faktum att vi är här för en begränsad tid. Frågan om vad vi egentligen åstadkommer dyker ständigt upp i mitt huvud, i mina medföljeslagares huvuden och det ger ständigt upphov till reflektion och diskussion oss emellan.
Att just mina två team-kamrater och jag blivit placerade i Betlehem kommer förmodligen att ge oss extra utmaningar; att söka upp och upprätthålla kontakten med de många kristna församlingar som finns här i Jesu födelsestad men också finnas med i det övriga civilsamhället representerat av bland annat Röda Korset, Wi´am [1], YWCA med flera.
Jag hoppas också att få vara delaktig i det arbete som muslimska, kristna och andra organisationer uträttar i Betlehems olika flyktingläger. Läger som upprättades under och efter det israelisk-arabiska kriget 1948 när många av det forna brittiska Palestina-mandatets invånare flydde det område som kom att bli staten Israel.
Det är i ett av de lägren, Aida’ camp, som jag fick syn på pojken med draken. Han stod plötsligt där, högst uppe på vattencisternen 15 meter uppe i luften. Utan säkerhetslina, utan hjälm gjorde han det barn över hela världen gör – han släppte sin drake fri. För själv sitter han fast. I alla fall just nu utan något större hopp att kunna lämna Betlehem, ockupationen och trångboddheten.
Det är de här fragmenten, den här gången symboliserad av pojken med draken, som jag under de närmaste månaderna vill förmedla till er. Förhoppningsvis i form av fragmentariska fördjupningar av mina möten med människor i Palestina, människor i Israel, tankar om hopp, tankar om ockupation, tankar om internationell humanitär rätt folkrätten och hur den praktiseras eller inte praktiseras här.
Välkomna!
