Det är sista fredagen i Ramadan, en stor högtidsdag. Många palestinier från södra Västbanken vill passa på att åka till Jerusalem och al-Aqsa-moskén för att delta i fredagsbönen där. Idag är nämligen en av fyra fredagar på året som alla kvinnor, vare sig de har arbetstillstånd eller inte, ska tillåtas passera genom spärrarna i grannstaden Betlehems checkpoints för att komma till Jerusalem. Israeliska staten gör detta för att tillfredsställa kraven i FN:s fördrag för mänskliga rättigheter avseende rätten att utöva sin tro.
Klockan sex, i den kyliga och mörka morgonen öppnar spärrarna och redan då är det fullt av folk. De flesta som kommer så tidigt är de som bor i Betlehem. De vet vad som gäller och det mesta passerar smidigt. Så smidigt som det går i en militär vägspärr i ett ockuperat land. Här kommer arbetarna som ska jobba idag och här kommer finklädda familjer med småbarn på armen och förväntansfulla blickar. Här kommer en liten flicka som, dagen till ära, bär en likadan hijab som mamma. Hon håller mamma hårt i handen och skiner stolt som en sol. Här kommer en pappa med bestämda steg och alla sex barnen, pojkar och flickor, som en grupp ankungar, efter sig. Alla går till fots, utan ens barnvagnar till de minsta, för till fots måste man gå. Gamla och handikappade möts upp av frivilliga från palestinska Röda halvmånen med skrangliga rullstolar, för att få skjuts och hjälp att kunna ta sig igenom den så kallade humanitära kön, genom den militära vägspärren. Framåt sjusnåret börjar det ljusna och då börjar också de som bor längre bort på Västbanken, från Hebron, från Yatta och från byarna runt omkring att anlända efter långa bussfärder.
Men för männen är inget ändrat. Även denna dag gäller som vanligt att palestinska män och pojkar mellan 13 och 54 år från Västbanken måste ha arbetstillstånd eller andra papper som ger dem rätt att passera.
Att inte män och pojkar också får passera fritt, det visste inte unge Abed från Hebron om. Just idag, sista fredagen i Ramadan, ville Abed ta med farmor för att hon skulle få komma till al-Aqsa och högtidligheterna där. Nästa år är det kanske för sent. Nu sitter han moloken och tyst på en mur vid sidan om den första spärren. Bredvid honom sitter gamla farmor i en rullstol. Hebron, där de bor, är bara några mil bort men ändå en lång och trasslig bussresa för en ensam pojke och en stapplig farmor. Och även informationsmässigt är Hebron en bra bit bort. Abed trodde ju att den fria passagen till Jerusalem gällde alla. Men Abed är för gammal! Han är hela 14 år och kan därmed anses vara en säkerhetsrisk.
Vid kvinnornas spärr börjar det också fyllas på efter klockan 07. Inte heller här gäller den fria passagen för alla, visar det sig. För många av dem som nekas är det oklart varför, eftersom ingen förklaring lämnas från militärerna. Det kan vara kvinnan själv som av någon, för henne själv okänd anledning, inte passerar nålsögat. Eller så kan det vara någon släkting som anses belastad och då får inte släkten heller komma igenom.
Även de nekade kvinnorna samlas vid en stenmur: en tonårsflicka klädd i en mycket vacker, svart sammetskappa och många, stora guldsmycken gråter argt. Bredvid står hennes pappa och ser handfallen och olycklig ut. Han vill så gärna göra sin dotter glad men han kan inte. En liten pojke tittar förvirrat upp mot sin mamma, som inte kan bekräfta honom tillbaka med blicken att allt är bra. En ung kvinna med svart, heltäckande niqab ner till halsen samt tajta jeans och högklackade skor sparkar håglöst på stenarna. Soldaterna trodde inte på att hon var på väg för att be.
Hur går det för Abed från Hebron då? Efter en timmes besviket tittande reser han sig och ber volontärerna från Röda halvmånen om eskort för ett andra försök genom spärren. Nu är det första passet soldater avlösta och har blivit utbytta. Han, volontären och farmor i sin rullstol går genom spärren och sen är de borta.
– Nej, det gick inte, berättar volontären, när han kommer tillbaka ut till utgångspunkten igen. Det är flera spärrar därinne också och de blev avvisade ut genom en annan väg.
Och över alltihopa surrar drönarna oupphörligt och filmar allt och alla som rör sig.
