Prövad och dömd på knappt femton minuter

I ett bås sitter en blek och mager pojke i 16-årsåldern. Runtom honom är olika vuxna personer, de flesta i uniform, andra civilklädda. Ingen tittar på pojken, de är fullt upptagna med att prata med varandra. Dörren till vänster öppnas då och då och främmande personer går in och ut ur rummet. Efter cirka femton minuters samtal på hebreiska, som översätts sporadiskt till arabiska av en ung israelisk soldat, beslutas att pojken ska hållas kvar tre dagar till i ett förhörscenter i syfte att få fram ytterligare erkännanden.

Rummet där pojken sitter är en rättegångssal i Ofer militärbas, ett av Israels militärfängelser som ligger mellan den palestinska staden Ramallah och den israeliska bosättningen Giv’at Ze’ev. Det är svårt att förstå vad som sker i rummet. De övriga, det vill säga åklagare, försvarsadvokater och andra uniformerade personer pratar nästan oavbrutet på hebreiska med varandra, vissa saker översätts till arabiska, men långt ifrån allt som sägs. Ibland kommer någon in, växlar några ord med åklagare, militärpersonal eller försvarsadvokater, och går sedan ut. Fångar tas in och ut ur rummet, förhandlingarna dröjer sällan längre än femton minuter och många gånger tas flera personer in samtidigt. I rummet där vi sitter hålls uppemot 40 rättegångar dagligen [1].

– Det är som ett kafé, säger Salwa från Military Court Watch uppgivet. Hon befinner sig ofta i militärdomstolen för att bevaka rättegångar.

Den minderåriga, en 16-årig pojke, är från ett flyktingläger nära den israeliska bosättningen Beit El. Pojken är bland annat anklagad för att ha kastat sten i närheten av bosättningen, en handling som, enligt israelisk militärlag, kan ge upp till 20 års fängelse. Lagen och dess påföljd kan i teorin även tillämpas på palestinska barn som är 14 år och äldre [2]. Händelsen ska ha ägt rum i september förra året och pojken har redan erkänt, översätter Salwa och tillägger att så ofta är fallet. De flesta palestinier som ställs inför militärdomstolen nekas att släppas mot borgen, så det snabbaste sättet att ta sig ur processen i militärdomstolen är att erkänna sig skyldig till det brott man anklagas för, oavsett om man är skyldig till brottet ifråga eller ej. Det förklarar det höga antalet fällande domar i israeliska domstolar, skriver Military Court Watch på sin hemsida [3]. Unicef och MR-organisationer på plats i Palestina såsom Defence for Children in Palestine (DCI) och Addameer rapporterar om allvarliga övergrepp under förhör. Erkännanden fås ofta efter hot, slag och svåra förhållanden i förhörscentret [4]. En stor del av de frihetsberövade palestinierna på Västbanken, hålls i regel i fängelser och andra förvar i Israel, vilket strider mot artikel 76 i den fjärde Genèvekonventionen som förbjuder ockupationsmakten (Israel) att förflytta den skyddade befolkningen (palestinier) till annat område än det ockuperade (Västbanken sedan 1967) [5]. Allt detta gäller även palestinska barn.

Pojken, vars rättegång vi bevakar, har tillbringat en vecka i ett förhörscenter och under dagens förhandling ska det beslutas om han ska få släppas på fri fot eller hållas kvar. Vi sitter bredvid hans föräldrar som tittar nervöst på sin son och mot domaren som kommer att avgöra vad som ska hända. Domaren ser dock inte på dem och heller inte på deras son utan stirrar enbart på sin datorskärm och växlar tidvis några ord med åklagaren. Domaren vill att förhandlingen ska börja, men pojkens försvarsadvokat är inte på plats. Det räcker med att anteckna det i protokollet, säger domaren som vill fortsätta med förhandlingen. Pojkens föräldrar rör oroligt på sig, men till sist kommer försvarsadvokaten in i rummet. Han hälsar inte på pojken och när pojken får en fråga om sin advokats namn viskar han att han aldrig träffat honom, något som hör till vanligheten, informerar Salwa. De flesta träffar sin advokat först vid sin rättegång. Advokaten yrkar därefter att pojken ska släppas omedelbart:

– Han utgör inte längre en fara då han inte kastat en sten sedan september förra året och har erkänt brottet, säger advokaten.

Åklagaren anser dock att pojken ska hållas kvar i ytterligare tre dagar för att de ska kunna få fram erkännanden för andra åtalspunkter (som vi inte får översatta). Domaren säger då att han anser att pojken ska hållas kvar i förhörscentret i åtta dagar eftersom han erkänt ett brott och chansen att han erkänner ytterligare är då större. I slutändan beslutar domaren, som fortfarande inte ser åt pojkens håll, att han, i enlighet med åklagarens yrkanden, ska hållas kvar i tre dagar. Salwa berättar senare att det inte är ovanligt att domare gör på det här sättet, vilket hon menar är för att få den åtalade att känna att hen ”hade tur” och fick ett lägre straff eller ett kortare frihetsberövande. Förutom frågan gällande advokatens namn har pojken inte hörts en enda gång under förhandlingen.

Rätten till en rättvis rättegång finns fastslagen i en rad internationella konventioner för mänskliga rättigheter, däribland Barnkonventionen som Israel har undertecknat [6]. Enligt konventionen har barn rätt att höras, i synnerhet inom straffrättsliga förfaranden (artikel 12). Vidare får frihetsberövanden av barn endast ske som en sista möjliga åtgärd och om så sker ska barnet få, så snart som möjligt, ett lämpligt juridiskt stöd och ställas inför en oberoende domstol (artikel 37). Barnkonventionen är uppbyggd utifrån principen om att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet och det gäller vid alla åtgärder som påverkar barn och av samtliga inblandade, i nuvarande fall domare, militär, förhörsledare, åklagare, med flera. Inte vid ett enda tillfälle under förhandlingen nämndes principen, eller hur ett förlängt frihetsberövande innebärande ytterligare förhör, skulle vara förenligt med den 16-åriga pojkens bästa [7].

Två vakter sätter handfängsel på pojken och för ut honom ur rummet. Domaren vänder på sina papper, tar upp en ny akt och in tas en ny fånge. Ovanför domaren finns en tavla med en balansvåg, den universella symbolen för lag och rättvisa.