Qalandiya

04.10 avgår taxin från vår lägenhet till den militära vägspärren Qalandiya , när vi kommer fram är klockan 04.30. Området är omringat av en hög mur, övervakningskameror, stängsel och taggtråd. Jag ser tungt beväpnade soldater som stannar bilar för att kontrollera id-kort och tillstånd innan bilisterna blir insläppta till Jerusalem-sidan från Ramallah-sidan.

Människor som köar för att få komma in i första fållan. Foto: Mariell

Vi går till fots igenom byggnaden med två vändkors för att komma till Ramallah-sidan[1]. Det är mörkt, kallt och lukten av urin hänger frän i luften. Kön ringlar redan lång för att människor, som ska till Israel från Palestinska Västbanken, ska hinna i tid till jobb och skola[2]. Den som vill komma igenom måste först gå in i en stängslad fålla med vändkors. Det finns tre stycken men ibland används endast två eller tre av dem. Vändkorset kontrolleras av en soldat som sitter inne i ett litet bås i ett stängslat område. Ibland är vändkorset öppet, ibland är det stängt. Ibland öppnas det var tredje till femte minut, ibland öppnas det var tionde minut, ibland är det stängd i timmar. Ingen som vi pratat med vet hur systemet fungerar utan det är olika beroende på vem som sitter i bås ett och trycker på knappen för att öppna vändkorset.

Efter det första vändkorset finns det fem bås med säkerhetskontroller, som liknar de vid en flygplats. Ett annat vändkors släpper oftast igenom fyra till fem personer åt gången. Här väntar en metalldetektor och röntgenmaskin som bland annat skannar väskor, skärp och skor. Efter det så visar en upp sitt tillstånd inför soldater som sitter i ett rum med skottsäker glasruta. Är tillståndet godkänt så passerar en ytterligare två vändkors innan en är ute på Jerusalem-sidan.

Det finns en humanitär grind som ska öppnas mellan vissa timmar när det är högtryck vid vägspärren. Här ska sjuka, kvinnor och barn få komma igenom. Den sköts manuellt av soldater som kommer och tittar på människors tillstånd genom stängslet. Varje gång jag har varit där har soldaterna antingen varit sena eller så har de inte kommit alls. Det finns ett telefonnummer som en kan ringa om det är några problem med grinden. Vi ringer, hen som svarar säger:
– Ok, vi fixar
Ibland kommer någon soldat och ibland kommer ingen soldat. En fredag ringde jag fem gånger men ingen kom. En annan fredag ringde jag och en soldat kom efter femton minuter.

Detta är ett resultat av den mur som Israel började bygga 2002 med syftet att förhindra palestinier från att utföra våldsamma attacker inne i Israel. Muren är till 85 % byggd på palestinsk mark[3]. Den totala längden beräknas bli över 700 km vilket är ungefär dubbelt så lång som den Gröna linjen från 1949 som idag utgör den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Palestina[4]. Muren är byggd på palestinsk mark så att den tar in illegala bosättningar, mark och vattentillgångar, till israeliska sidan[5]. Detta har bland annat lett till att palestinska byar har kapats mitt itu, familjer har separerats från familjer, bönder har tappat den fria tillgången till sin mark och land har konfiskerats[6].

Internationella domstolen i Haag fastslog 2004 att Israel har rätt att skydda sina medborgare men att muren inne på Västbanken strider mot internationell lagstiftning och därför är illegal. Domstolen konstaterade också att muren på palestinsk mark inte är motiverat av säkerhetsskäl[7]. Därför ska Israel stoppa byggnationerna, riva de delar som byggts på Västbanken och ge kompensation till dem som drabbats[8]. Många palestinier som jag träffat har sagt att de struntar i muren om den hade varit byggd på israelisk mark och att det är muren på palestinsk mark som är problemet.

För att komma igenom muren har det byggts vägspärrar, 39 stycken, som palestinier måste passera innan de kommer in till Israel. På Västbanken finns hundratals fler vägspärrar[9]. Qalandiya är en av dem. För att få passera måste en ha ett godkänt tillstånd och för detta finns det över hundra olika tillstånd som en kan behöva under ens liv[10].

Att gå igenom vägspärren i Qalandiya är den värsta upplevelsen jag har av vistelsen i det heliga landet. Här behandlas människor som boskap där människor föses in mellan grindar och fållor. Här är kontakten mellan soldater och palestinier minimal. Ibland är det lugnt, ibland står allting stilla, stämningen blir hätsk och trycket på att få komma in är så hög att människor kläms ihop och svimmar. Här ser jag tydligast den avhumanisering som jag gång på gång får höra palestinier vittna om. Hur de behandlas inhumant, hur de diskrimineras av systemet som är till för att skydda, hur de sakta men säkert känner att det inte finns något slut på konflikten utan måste lämna sitt hemland.

Jag står bredvid och observerar ett orättvist händelseförlopp som jag inte kan påverka. Det får mig att känna ilska och maktlöshet. Samtidigt ger det ger mig en liten strimma av hopp att se människor återvända dag efter dag. Återigen får jag se palestiniernas motståndskraft när de enträget fortsätter därför att deras längtan efter att leva ett liv är starkare än det israeliska systemets vilja att få dem att ge upp. Jag undrar vad jag skulle göra om det var jag – skulle jag fortsatta kämpa eller skulle jag ge upp? Vad skulle du göra?

Inne i fållan i väntan på att första vändkorset ska öppnas. Foto: Mariell