– Får jag komma igenom idag så att jag kan komma till jobbet i tid eller måste jag vända hem igen?
Många palestinier, som bor på ”fel sida” om vägspärren, är dagligen osäkra på om de ska kunna ta sig till jobbet. De köar oftast tålmodigt och försöker ha sina tillstånd i ordning för att tillåtas passera men det hjälper inte alltid ändå. Dessa vägspärrar finns utspridda på många ställen mellan Västbanken och Israel. Det finns vägspärrar för fotgängare och andra för fordon. Det gemensamma är dock att alla kontrolleras. En del vägspärrar kan bara användas åt ett håll. Vid samtliga gäller att ha sina papper i ordning.
Varje fredag mellan klockan 08:00 och 10:00 och varje söndag mellan 06:00 och 08:00 står mitt team vid Qalandiya Checkpoint och ser hur palestinier köar för att komma från Västbanken in i Israel.
På fredagar vill palestinierna resa in för att be vid al-Aqsamoskén och på söndagar vill de passera för att komma till sina arbeten inne i Israel. Även övriga arbetsdagar vill de passera men då står inte vi där om inget speciellt har påkallat vår närvaro. En arbetsvecka i Israel och på Västbanken är söndag till torsdag.
Alla släpps inte in. Om de av någon anledning inte tillåts passera kommer de ut bakvägen och det är då vi får möjlighet att tala med dem. Ibland kan de förklara varför de inte kom igenom, men ibland finns ingen förklaring utan bara ett till synes godtyckligt beslut av polisen.
För att kunna komma igenom måste man ha ett magnetkort med ID-uppgifter. Det utfärdas efter prövning av israeliska myndigheter. Om man får ett sådant kan man därefter söka passertillstånd. Man kan nekas ett magnetkort på grund av vad någon i familjen gjort som israeliska myndigheter vänder sig mot. Det kan räcka med enbart misstankar. Hela familjer kan svartlistas på detta sätt.
De som arbetar inne i Israel ska ha ett passerkort som ger dem tillåtelse att resa in arbetsdagar och då kan de inte passera fredagar för att ta sig till den stora moskén i Jerusalem för att be. Detta passerkort betalas ibland av arbetsgivaren men oftast inte. Själva magnetkortet kostar inte så mycket men tillståndet är dyrt och man måste betala en mellanhand för att få det. Denna mellanhand kan vara israel eller palestinier. För mig som svensk låter det som någon form av korruption men när man frågar om det är fråga om korruption så har palestinier svårt att förklara. En man berättade att han betalar så mycket som 10 000 svenska kronor i månaden för ett passertillstånd.
En del har tillstånd att resa in alla dagar i veckan och vill ta med sig sina barn en fredag för att göra en liten utflykt. Men eftersom barnen inga tillstånd har så får de vända. Jag har sett många barn komma och hålla pappa i handen och vara fulla av förväntningar för att senare komma ut bakvägen med tårarna rinnande. Man ser även den vuxnes sorg över barnens besvikelse.
I vissa fall kan barn få följa med en förälder med tillstånd men då måste födelsebevis medföras. Men inte heller detta stämmer alltid. Reglerna är otydliga. Det framgår ingenstans i anslutning till kontrollplatsen vad som gäller. En information som kan gälla en dag kan vara ändrad en annan dag. Ibland framstår det som att de gränspoliser som genomför kontrollerna fattar sina beslut utifrån dagsformen. Det som kan fungera en dag fungerar inte nästa. Det är därför mycket svårt för palestinierna att förbereda sig.
Skylten med den översatta texten är den enda information som finns att få och dess innehåll måste kännas som ett hån för den som vill passera.
Information om vad som ska gälla står att finna på hemsidan för Civil Affairs General Commission. Den är svåröverskådlig och som redan nämnts tidigare i denna rapport är det inte alltid regelverket utan dagsformen hos de gränspoliser som är i tjänst som gäller.
Bland annat så kan män över 55 år ansöka om passertillstånd en gång var tredje månad så länge som de ska besöka en nära släkting. Kvinnor över 50 år behöver inget tillstånd för att passera men de stoppas ibland ändå. Det kan bero på den tidigare omnämnda dagsformen eller att någon släkting är svartlistad.
Frustrationen tar ibland över och unga män som inte vill komma för sent till jobbet kastar sig över staketet för att ta sig längre fram i kön till de fållor som leder till själva kontrollplatsen där polis står och kontrollerar alla som vill igenom. Det finns tre fållor som visar rött eller grönt ljus. Detta indikerar om de är öppna eller inte. Ibland visar en fålla grönt och då ställer sig människorna i den kön. Då kan lampan ändras till rött efter några minuter och då flyttar människorna sig till en annan fålla med grönt ljus och då kan även den slå om till rött. Ibland kan alla tre fållorna lysa rött. Man vill inte tänka tanken men man får nästan intrycket att någon trycker på knapparna bara för att försvåra livet ytterligare.
Det finns även en fålla som kallas ”humanitarian lane” där rörelsehindrade och rullstolsburna och andra med svårigheter att köa länge ska kunna komma igenom snabbare. Den fållan har jag aldrig sett vara öppen. Man ska kunna ringa på en klocka och någon ska komma och öppna men jag har aldrig sett någon palestinier ringa på den klockan. Alla försöker tråckla sig igenom i någon av de vanliga fållorna. Jag har frågat ibland varför de inte ringer på klockan när jag kan se att de har uppenbara svårigheter att stå i kön. De svar jag fått är att det inte är någon idé för det är i alla fall ingen som kommer.
Även vi följeslagare måste passera dessa fållor och kontroller när vi vill återvända till Jerusalem. Inpasseringen påminner om den på flygplatser med röntgen av väskor och larmbågar. Sen får vi visa upp våra pass och den lilla lapp som visar att vi har visum och får vara i landet. Mitt pass har blivit fotograferat av gränspolisen mer än en gång.
Umm Bassem kom inte igenom. Hon hade rest de dryga fyra milen från Nablus för att besöka en släkting i Jerusalem och även besöka al-Aqsamoskén för att be. Umm Bassem är 78 år och ska kunna passera utan problem men inte idag. Hon var mycket ledsen och grät. Vi försökte trösta men våra ord kändes torftiga. Det slutade med att hon bjöd mig och min följeslagarvän på de bakverk som var tänka till släktingen i Jerusalem. Sen ringde hon sin dotter som fick komma och hämta hem henne till Nablus igen. Vi fick varsin kram när vi skildes åt.
