Klockan är 04:30, det är mörkt ute och lite småkyligt i luften. Vi sätter oss i taxin och åker i väg till Qalandiya Checkpoint, en stor terminal för passage genom muren. Qalandiya är en av de största vägspärrarna som i kombination med muren isolerar förorterna från Jerusalem. De som bor på Västbanken måste varje dag gå igenom en vägspärr om man vill in till Israel och östra Jerusalem.
Alla som ska jobba, studera, besöka sjukhus, släktingar etcetera inne i Jerusalem måste även ha ett tillstånd som visar på att man har tillåtelse att resa in i denna mytomspunna stad. När vi kommer fram klockan 05:00 står det redan många människor uppradade vid de boskapsliknande stålburarna, väntandes på att bli insläppta till Jerusalem. Vi tar fram räknarna och börjar räkna alla som står i kön. Det är svårt att beskriva känslan av att stå i denna stora kala stålbyggnad med trånga stålburar, vändkors, taggtråd, kameror överallt, soldater som pratar till en via högtalare samt privata säkerhetsvakter som står och övervakar. Det finns inte ett uns av mänsklig kontakt, allting är sterilt och kallt.
Det enda värmande denna kyliga morgon är det färska pepparmyntsteet från teförsäljaren. Två bussar anländer och ett tjugotal personer hoppar ur och sällar sig till den redan långa kön. Sorlet från de köandes samtal blandas med försäljarnas utrop. Plötsligt avbryts allt av ett skrovligt meddelande på hebreiska från högtalarna, allt stannar upp. Ingen verkar kunna höra eller förstå vad rösten säger. Någon minut senare stängs grinden där cirka 100 människor står och väntar. Till en början verkar ingen förstå vad som har hänt.
Lite senare utbryter ett tumult när folk måste byta kö och ta sig ur de trånga stålburarna. De som var först i kön kommer nu sist i den nya kön som öppnats upp. Det är mycket frustation och ingen verkar riktigt veta varför grinden plötsligt stängts. Vi försöker få kontakt med soldaterna som sitter i en vaktkur några meter framför oss, bakom ett tre meter högt galler. Trots att de tittar rakt mot oss ignorerar de oss. Klockan närmar sig 06:30, det är nu hundratals människor och kön ringlar sig en bra bit ut i parkeringen. Kvinnor, män, barn — alla står och väntar tålmodigt i kön med sina ID-handlingar i handen.
Jag funderar på hur många som hemma i Sverige hade stått ut med denna behandling. Vakna upp mitt i natten, stå i kö i flera timmar för att komma till sitt arbete och sedan gå igenom samma förnedrande procedur på vägen hem. När man tittar ut över människorna inser man att det inte finns något humant eller värdigt i denna behandling. Plötsligt tänds en grön lampa ovanför grinden vilket innebär att soldaterna öppnat upp vändkorset. Folk skyndar sig och trycker på för att komma igenom så fort så möjligt. Under några minuter strömmar folket igenom och kön krymper märkbart. En liten flicka fastnar med sin rosa barbieväska i snurran och hennes pappa försöker hjälpa henne igenom. Till slut lyckas detta men den röda lampan tänds direkt efter det att flickan kommit igenom vilket innebär att vändkorset stängts. Separationen kan inte bli tydligare. Hon på ena sidan och hennes pappa på den andra. Flickan går efter ett tag vant vidare till nästa steg i vägspärren.
Att komma igenom grinden är enbart första delen. Efteråt väntar metalldetektor, ID-kontroll och genomsökning av väskor. En grupp femtonåriga studerande kommer fram och undrar om vi inte kan göra något för att öppna den humanitära kön, som egentligen är till för sjuka och äldre. De berättar att de stod långt framme i den första kön men då den stängdes kom de sist i den andra. Nu är de sena till skolan. Jag ringer till humanitära linjen, vilket är ett nummer man kan ringa och rapportera problem vid vägspärren. Jag kopplas till en soldat och förklarar situationen. Svaret ”yes, yes we know” känns föga betryggande och jag frågar om hon kan kontakta de ansvariga vid vägspärren för att öppna upp den humanitära kön under några minuter och får svaret ”I’ll see what I can do, good bye”. Tyvärr öppnas inte den humanitära kön upp denna morgon och de studerande får räkna med att bli väldigt försenade till skolan. Av deras reaktion av att döma är det inte första gången detta händer.
Klockan är nu 08:00 och det börjar bli dags för oss att åka hem, tröttheten gör sig rejält påmind. När vi går från Qalandiya mot bussen som ska ta oss till Jerusalem ser jag en skylt ovanför grinden där det står ”ahlan wa sahlan”, välkomna på arabiska. En mer malplacerad skylt har jag aldrig skådat. Välkomna till vad?
