Tre dagar i veckan räknar jag som följeslagare de människor som passerar från Västbanken till Jerusalem. Jag och mina kolleger är placerade vid vägspärren Qalandiya och på tre timmar räknar vi ofta till 2 000 människor. Mitt möte med Yaara ska få mig att inse att det även utan en fysisk avgränsning mellan Västbanken och Israel finns något som delar upp människorna här – rädslan och föreställningen att den andre är min fiende.
– Du är ny här.
Klockan är fem på morgonen när Yaara Rafiya ser mig för första gången. På den här sidan vägspärren, den israeliska, vilar ett lugn. Människorna är lättade att de fått komma igenom [1] och har ofta fullt sjå med att få på sig skärpet efter kontrollen, eller att krångla ut en barnvagn genom den enda trånga snurrgrinden.
Min kollega byter av mig. I dag tog det bara 20 minuter för honom att komma igenom spärren. Det är ganska bra. Inför fredagens eftermiddagsbön kan det ta en och en halv timme.
Det är min tur att gå till den andra sidan, den palestinska. Här finns de trånga, gallerförsedda gångar, överskuggade av taggtråd, som leder fram till ID-kontrollerna alla måste passera. Det är smutsigt. Det luktar illa. Det finns en speciell gång för de äldre och sjuka. Enda gången jag har sett den öppnas är 45 minuter efter att jag både ringt journumret och sagt till en av soldaterna.
Klick! Det stillsamma sorlet bland de hundratals köande människorna byts raskt ut till högljudda rop och en orolig stämning. Den med vassast armbågar tar sig snabbast fram genom de nu öppnade snurrgrindarna och ibland övergår frustrationen i regelrätta slagsmål. Det räcker med att få grinden hårt på hälen en gång för att förstå att små, snabba steg är det som gäller innan grinden abrupt går i lås igen.
Det är på den här sidan jag och Yaara möts igen. Det visar sig att hon och hennes kollega tillhör den israeliska volontärorganisationen Machsom Watch. Organisationen består av israeliska kvinnor som är emot förnekandet av palestiniers mänskliga rättigheter och de vägspärrar som de anser utgör allvarliga begränsningar på palestiniernas liv. [2]
Bland annat står de här vid vägspärren Qalandiya, del av den mur som byggdes 2002 för att komma tillrätta med de våldsamma, ibland dödliga, palestinska attacker som drabbade människor i Israel. [3] Byggandet av denna mur fortgår än i dag trots att den strider mot internationell humanitär rätt. [4]
Yaara bjuder mig på en kopp te och berättar att hon åker hemifrån extra tidigt på torsdagar för att observera vägspärren.
– Jag känner att jag vill göra något. I Tel Aviv där jag bor är det så lätt att inte känna av ockupationen. Alla mina vänner tycker att jag är galen – de är livrädda för att något ska hända här. Men jag har aldrig upplevt något att vara rädd för.
Rädslan. Det är samma rädsla jag får ta del av när jag firar israelisk påsk, pesach, med en god vän och hans familj. De berättar för mig om sin rädsla för dem på den andra sidan.
Så inser jag att det även utan mur finns en tydlig avgränsning. Många palestinier träffar bara israeler i form av soldater och många israeler hör bara talas om palestinier i form av terrorister. Tankar om den andre har under åratal byggts upp och påverkar människors hela världsbild.
– Dessa normer genomsyrar hela samhället, menar Yaara.
Trots att Yaara väljer att möta palestinier här vid Qalandiya har hon aldrig sett andra delar av Västbanken. Både hon och min väns släktingar menar att de är för ett fritt Palestina, men när jag frågar varför de inte vill resa på andra sidan kommer svaret snabbt och enkelt.
– Man gör inte det bara.
Bilder
1. I dag är det fredagsbön och redan när jag och min kollega anländer till vägspärren väntar ett hundratal personer på att få komma igenom. Foto: Ninna Oom
2. Ofta reserveras den högra gången för kvinnorna. Om någon inte tillåts passera vägspärren måste den personen ta sig tillbaka samma väg de kom in och därmed tränga sig förbi alla som redan väntar i den trånga gången. Foto: Ninna Oom