Det är ramadan, muslimernas fastemånad. De fromma (vuxna) muslimerna fastar om dagarna. Om kvällarna, när en av dagens böner ljuder från minareterna bryts fastan. Det är fest varje kväll, iftar. I Yanoun samlas familjer och vänner till glada måltider om kvällarna och nätterna. När vi följeslagare går och lägger oss för natten hör vi glada röster från grannarnas fester.
Också vi får del av festerna. Vi har blivit hembjudna på iftar hos våra olika kontaktpersoner i olika byar. Andra kvällar kommer familjerna i byn Yanoun förbi oss och ger oss mat innan de själva ska börja äta. Under ramadan är generositeten och omtanken är än större än annars. [1]
Under ramadan vallfärdar också många troende muslimer till Jerusalem. Särskilt om fredagarna vill många åka till Jerusalem för att delta i fredagsbönen där eftersom Jerusalem har en alldeles särskild plats i muslimsk tro och tradition.
I början av 2000-talet började staten Israel bygga en mur för att skilja Västbanken och Israel åt. Muren förklarades illegal av internationella domstolen i Haag år 2004. Den förklarades illegal på grund av att den till största delen är rest inne på Västbanken och inte på någon internationellt erkänd gräns. Domstolens beslut har också bekräftats av FN:s generalförsamling. [2]
För att komma till Jerusalem från Västbanken behöver man passera en vägspärr i muren och för att göra det behöver man generellt sett tillstånd. Personligen får jag inget grepp om hur tillståndssystemet fungerar. Olika personer säger olika saker och det verkar inte finnas några allmänt kända regler för palestinierna som säger på vilka grunder tillstånd ges. Muren och tillståndssystemet begränsar rörelsefriheten generellt sett och den begränsade tillgången till tillbedjan i Jerusalem är en inskränkning av religionsfriheten.[3]
Eftersom Yanoun ligger så långt från muren och Jerusalem arbetar vi som är placerade i Yanoun inte vid de så kallade vägspärrarna där palestinier med tillstånd kan passera, men eftersom antalet människor som vill passera är så stort under ramadan har vi hjälpt Jerusalemteamet att bemanna övergången vid Qalandiya som är en av de största övergångarna på Västbanken, mellan Ramallah och Jerusalem.
Vi har begett oss dit tidigt varje fredag morgon för att dokumentera hur det går, räkna hur många som passerar och se om de som fått tillstånd verkligen får passera. Det är en generell uppgift inom Följeslagarprogrammet när övergångar bevakas, att föra statistik över hur många som passerar. Siffrorna skickas till UNOCHA, FN:s kontor för humanitärt bistånd, som samlar in data från fältet.
För någon vecka sedan var jag i Betlehem och åkte på en tur. Taxichauffören som tog oss runt visade oss flera öppningar i muren där palestinier passerar dagligen på väg till och från arbetet. De var varken officiella eller hemliga öppningar utan öppningar som uppstått till exempel i murens skarvar i kombination med människors kreativitet. Så det förekommer att palestinier tar risken att passera muren på egen hand med israelernas goda minne. Officiellt sett behöver palestinier ändå tillstånd för att passera muren till Israel.
När jag för första gången besökte Betlehem år 2006 var muren i Betlehem inte riktigt färdig där. Man kunde till exempel fortfarande gå till Rakels grav [4] och de sista bitarna av muren i den delen av Betlehem höll på att gjutas på plats.
Så länge muren inte var klar kunde jag fantisera om att bygget skulle upphöra, att världen skulle reagera och bygget avbrytas. I takt med att muren fortsatt att byggas och övergångarna alltmer institutionaliserats har den fantasin bleknat.
Den där första gången i Betlehem var palestinierna fortfarande upprörda och indignerade över vad som hände och en man tog en gång tag i min jacka, skakade och skrek. Det var som att han i sin desperation trodde att jag kunde göra något åt saken.
Så här elva år senare har ockupationen alltmer institutionaliserats. Jag undrar dessutom om inte det palestinska folket alltmer vant sig. Vid vägspärrar ser jag människor köa som systemet påbjuder och ingen här tycks längre reagera över ockupationens orättvisor.
Vi följeslagare står vid sidan av, men ingen har tagit nämnvärd notis om oss och de starka reaktionerna känns avlägsna. Det oroar mig att ockupationen ger ett så normaliserat intryck. Men kanske är det också just det som motiverar vår närvaro här; att vi behöver fortsätta komma hit, slå följe med palestinierna men också påminna om att demokrati och fred är möjliga; att man inte behöver vänja sig vid att vara ockuperad eller förtryckt.
