För oss svenskar är det självklart att alla ungdomar, både flickor och pojkar, kan gå 9 år i skolan, gå på gymnasiet och läsa vidare om man vill. Det är inte självklart här i Palestina.
Första veckan här var vi följeslagare inbjudna att närvara vid en skolinvigning av en flickskola för ungdomar i klasserna 1-7. Skolan ligger i Zif, strax utanför Yatta, där vi bor. Zif har nära 848 invånare (2007 års siffra). 66% av barnen i området når inte högstadiet. Majoriteten av dessa är flickor. En undersökning 2007 visade att 12,7% av Zifs invånare är analfabeter, varav kvinnor och flickor utgör 76,7%. [1] Ockupationen av det palestinska området har konsekvenser när det gäller tillgången till utbildning.
Infrastrukturen är undermålig på grund av att restriktioner att bygga och underhålla vägar i område C. Vägspärrar, militär närvaro och israeliska bosättningar medför risk för skolbarnen att bli utsatta för våld och de flesta skolor har inte skolbuss. [2] Den konservativa kulturen här i South Hebron Hills bidrar också till att många familjer är tveksamma till att låta flickorna gå i blandade skolor när de kommer i puberteten, vilket gör att många slutar alldeles för tidigt.
En av våra grundläggande mänskliga rättigheter är rätten till utbildning. [3] I Zif är glädjen stor över att den nya flickskolan kunde invigas den 10 maj i år. Det är feststämning när vi kommer dit. Borgmästaren och Utbildningsdepartementets direktör är där och klipper det röda bandet. Det är leenden, underhållning, tal och musik i en härlig blandning. Några flickor går runt med godiskorgar, några med fruktjuice, några med vattenflaskor. Det är varmt så svetten lackar trots att ett tillfälligt tak spänts upp på skolgården mellan de tre byggnaderna med sju klassrum plus lärarrum och administration. Här har de 104 flickorna en chans att gå till tolfte klass och möjlighet att kunna läsa vidare på universitet. Detta blir en verklig tillgång för samhället här. En dröm har gått i uppfyllelse.
En av talarna, David Verboom från World Vision International, frågade barnen hur länge man kan klara sig utan mat, utan vatten och utan syre. Svaren varierade, tre veckor, tre dagar, tre minuter. Hur länge kan man leva utan hopp? Inte en enda millisekund. Hopp om en framtid, hopp om förändring, hopp om utveckling, hopp om tro är livsviktigt. En enorm insats har gjorts för att samla kapital från olika organisationer i 15 olika länder. [4] Vi har god kontakt med en av koordinatörerna. South Hebron Hills befolknings motto är motstånd genom existens (Resistance through Existence), säger han. Att hålla fast vid sitt land är bästa formen av motstånd mot ockupationen. För att stödja och uppmuntra detta är grundläggande service i form av elektricitet, vägar och skolor nödvändiga. Skolan ger hopp för den palestinska befolkningen och för rätten till utbildning även för flickorna.
Att bygga en skola här är en utmaning. Eftersom skolan ligger i område C, kontrollerat av israelisk militär, kan en rivningsorder komma när som helst, om militära myndigheten beslutar. Det går nästan inte att få byggnadstillstånd här. [5] Det är ändå värt att bygga. En legal process i ärendet skulle ta cirka fem år, enligt vår kontakt, och det är fem viktiga år då många flickor hinner gå ut tolfte klass. Två nya klassrumsmoduler behöver fortfarande byggas för de äldre flickorna och planer smids redan för att söka donatorer. Kanske nästa följeslagargrupp får vara med om den invigningen.
Vi hörs snart igen!
Hälsningar från Maria Kileby
