Rätten att protestera

Jag kommer från en stad där traditionen av första maj är stark. En stad där människor alltid varit bra på att samlas och säga ifrån när det är något de tycker är orättvist eller fel. Rätten att demonstrera, att samlas och offentligt utrycka sina åsikter, sina tankar eller sin ståndpunkt är del av den svenska grundlagen [1]. Det är också en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration över de mänskliga rättigheterna, de universella rättigheter som anstiftades för att gälla alla människor och som var och en av världens stater uppmanas att respektera och sträva efter att uppfylla [2].

Ingen har väl undgått de senaste rubrikerna från Gaza och hur obeväpnade demonstranter beskjutits av israeliska prickskyttar [3]. Också på Västbanken är demonstrationer vanligt återkommande. Men att som palestinier demonstrera är förenat med betydligt fler risker och allvarligare konsekvenser än vad du och jag möter när vi går i tåg under första maj.

Enligt israelisk militärlag, den lag palestinier på Västbanken lyder under, är det förbjudet att som palestinier samlas i större folksamlingar, att gå med flaggor, banderoller, politiska symboler, att hålla publika tal eller att offentligt utrycka sina åsikter utan tillåtelse från den israeliska militären [4].

I slutet av februari i år pågick en längre kampanj där flera organisationer som vi möter i Hebron anordnade ickevåldsliga demonstrationer i protest mot hur Hebron blir mer och mer avskuret för de palestinier som bor där [5]. Det var fredliga protester med flaggor, banderoller och slagord mot ockupationen och den ohållbara situation som råder för de människor vars liv och vardag den begränsar.

Jag minns framför allt en fredag då vi var närvarande för att övervaka en av demonstrationerna. Men gruppen av demonstranter hann inte långt innan de möttes av beväpnade israeliska soldater. Det som hände sen är det jag kommer att minnas. Nyss hade ljudbomberna avfyrats runt dem för att få demonstranterna att skingras, ändå stod gruppen av palestinier kvar. I en gemensam rörelse la de sedan ner sina flaggor på marken och omvandlade dem till bönemattor. Så tystnade de, samlades och bad. Sekunder av förvirring uppstod och plötsligt visste de unga soldaterna inte längre hur de skulle bemöta de bedjande människorna framför sig. Ickevåldet hade genomslagskraft, det blev ett maktskifte. Om än bara för den stund bönen varade.

Det kan verka som en självklarhet att vi i vårt land kan höja våra röster när mänskliga värden behöver försvaras. Under ockupation är det varken självklart eller accepterat. Rätten att protestera är lika mycket en kamp i sig som kampen om ett liv i frihet och fred.