Min tredje reserapport kommer handla om hälsoorganisationen Palestinian Medical Relief Society:s (PMRS) mobila hälsoteam och vilka problem de möter när de ska åka igenom en militär vägspärr till sömzonen. Jag ska få slå följe med hälsoteamet under en dag och få se hur de arbetar.
Hälsoteamets mottagning i byn Arab Abu Farda. Den lilla pojken var nyfiken på vad vi gjorde och satt med oss under tiden vi var där. Foto: ESömzonen är det landområde som ligger mellan den gröna linjen, den gräns som är internationellt erkänd, och där Israel har byggt en mur [1]. För att ta sig in i sömzonen måste vi passera en israelisk militär vägspärr [2] som går att likna med en passkontroll där man visar upp sina id-handlingar. För palestinier krävs, förutom id-handling, även ett särskilt tillstånd[3]. Fatima Kahlil, som är en av de som arbetar i organisationen med hälsofrågor, säger att hon själv inte fick beviljat ett nytt tillstånd och av den anledningen inte kan arbeta i sömzonen.
– Som det ser ut nu så har hälsoteamet tillstånd att få åka in i sömzonen till och med september, berättar Fatima med en viss oro.
Jag möter upp hälsoteamet utanför Palestinian Medical Relief Societys [4] hälsomottagning i staden Qalqiliya i nordöstra Västbanken. Hälsoteamet som jag ska få åka med består av två läkare, en sköterska samt en laboratorietekniker. Vi börjar med att åka till en militär vägspärr som heter Jaljoulia, som leder in till sömzonen utanför Qalqiliya. När vi kommer till Jaljoulia möter en soldat upp oss och hälsoteamet får lämna fram sina id-handlingar, tillstånd samt licenser inom det yrke de har och jag fårlämna fram mitt pass.
För mig blir det många frågor om vad jag gör här och varför jag är med hälsoteamet. När denna procedur är över och vi åter sitter i bilen får vi veta att bilen inte har tillstånd, så vi får köra tillbaka in på Västbanken.
– Nu börjar spelet, säger en av läkarna.
Efter att hälsoteamet åkt omkring en stund vänder vi tillbaka till Jaljoulia för att göra ett nytt försök. När vi kommer fram till den militära vägspärren är det samma soldat som tog emot oss tidigare.
Den här gången släpps vi igenom och får köra vidare men till en ny kontrollplats, där både hälsoteamet och jag får gå igenom en metalldetektor och svara på ytterligare frågor. Efter en och en halv timme får vi slutligen köra in i sömzonen.
Hälsoteamet börjar med att besöka byn Arab Abu Farda som är helt utan elektricitet, rinnande vatten och avlopp[5], för att sedan åka till byn Arab al-Ramadeen. Till skillnad från Arab Abu Farda så har Arab al-Ramadeen elektricitet och FN har hjälpt till att bygga en skola av sand, gräs och lera. Båda byarna har cirka 300 invånare och jordbruk eller djurhållning är deras viktigaste näringsinkomst.
Det är svårt för de som bor i sömzonen att ta sig till en hälsomottagning, då det behövs tillstånd att åka mellan sömzonen och de palestinska samhällena på Västbanken. Därför är den mobila kliniken så viktig. Även vid akuta fall är det svårt för en ambulans från Västbanken att passera en vägspärr. [6]
Jag frågar vilka de vanligaste medicinska problemen är och sjuksköterskan i teamet svarar:
– Det vanligaste är diabetes, högt blodtryck men även respiratoriska diagnoser samt infektioner är vanliga, på grund av levnadsförhållandena.
Mottagningen sker utomhus och vädret är lagom soligt och varmt. Enligt hälsoteamet är det ganska få besökare och enligt en av läkarna så beror det på att vi var sena och under ramadan så sover de flesta under denna tid. Men de som kommer behöver hjälp med omgipsning, kontroll av blodsocker, blodtryck och enklare kirurgiska ingrepp.
Innan vi packar ihop för att åka tillbaka frågar jag vad som oroar hälsoteamet mest när det gäller sjukvård och hälsovård för de som lever i området.
– Det som oroar mest är om vi i framtiden inte får förnyat tillstånd att åka in i sömzonen, svarar en av läkarna.
Just nu är det bara fyra personer i det mobila hälsoteamet som har tillstånd till och med september månad att resa in till byarna i sömzonen.
Hälsoteamet packar ihop för att åka tillbaka till Qalqilya. Foto: E
