Jag och mina tre team-kamrater har just mött en Sheikh från Uzbekistan, och är alla lite omtumlade. Eller snarare kanske fyllda av ett stort lugn. Tillsammans med te och orientaliska sötsaker har hans ord invaggat oss i insikten om att Sufi är den rätta vägen. Islam alltså. Eller judendom, eller kristendom. Alla tre handlar ju egentligen om samma saker. Säger Sheikh Abdul Aziz Bukhari som är muslim och spirituell lärare av Sufi-traditionen. Så länge man tror så bör man kunna förenas i sin tro, hans väg är bara en väg.
Sheikh Bukhari bor mitt i Gamla Staden i Jerusalem, mitt emellan två moskéer och en kyrka, i ett hem med många katter, handskrivna böcker fyllda av familjevisdom, en innergård där det hänger en stor sandsäck redo att boxas på, och en stor bok där han visar oss bilder på sig själv från ett projekt som han deltog i för ungefär ett år sedan. Men innan dess har han berättat om Sufi som handlar om att alltid hitta vägar att älska, tillbe och tacka Gud, och därför även älska sin granne.
Sheikh Bukhari är aktivt engagerad i ett nätverk för dialog mellan olika religioner. Vi är frälsta av hans självklara logik att all tro är den rätta tron. Tillsammans med vänner från olika religiösa grupper arbetar han för småskaliga möten mellan människor av olika religiös bakgrund, för dialog som ska öka förståelsen mellan människor. En av hans närmsta vänner, som han även brukar resa med för att hålla föredrag, är konservativ jude. De förenas ändå av många saker, bland annat sitt intresse för interreligiös dialog, och sin insikt om att den är ett måste om man ska kunna lösa konflikter.
Projektet som Sheikh Bukhari deltog i för ett år sedan heter Face2Face, och hade som ambition att dekorera muren, alltså den israeliska muren som har uppförts på Västbanken, med jättestora grimaserande ansikten av imamer, präster, rabbiner och andra. En ganska galen idé egentligen, för att väcka tankar. Människor blev provocerade och störda av att se jättestora grimaserande ansikten dagarna i ända; nu finns inte så mycket av ansiktena kvar, de har blivit nerrivna. Men allt finns samlat i en stor bok som är en del av Sheikh Bukharis privata bibliotek. Han talar om vikten av att riva ner murarna som vi har i våra huvuden – vi är alla rädda för det okända. Efter någon timme tittar en rysk nunna förbi för att prata en stund, och får också lite te och baklava. Jag lyssnar på deras samtal och klappar en av Sheikhens alla katter.
