Religionsdialog, ett känsligt ämne i Hebron.

De som vänder sig till muftin med sina frågor kan vara enskilda individer, organisationer, institutioner eller staten (1). Jag förstod på människors reaktioner när jag berättade att jag skulle träffa mufti Muhammad, att han är en person av stor betydelse för människorna i Hebron, något av en kändis skulle man kunna säga.

Mufti Muhammad tar emot på sitt kontor där han sittande vid sitt skrivbord hälsar hjärtligt samtidigt som han såg lite förundrad och nyfiken ut. Jag tolkar det som att besök av internationella personer inte är något som tillhörde hans vardag. Inte heller besök av personer som inte praktiserar islam. Med hjälp av vår tolk berättar jag att jag är ekumenisk följeslagare och prästkandidat i den kristna kyrkan och att en av anledningarna till besöket är att få höra om hans syn på religionsdialog generellt och specifikt just i Hebron. Han svarar genom att ge mig ett accepterande leende.

Mufti Muhammad har en kandidatexamen i Sharialag och innan han blev mufti så arbetade han som imam i Al-Haram Al Ibrahimimoskén (2) i Hebron i 33 år, ett yrke som han tog över efter sin pappa. Som imam ansvarade han för böneutropen, undervisningen och predikade i moskén. Han berättar att han fortfarande undervisar men att det mesta av hans tid går åt till att besvara frågor och tvistemål, vilket han gör på sitt kontor men också på radio. Varje morgon är han med i direktsändning i en lokal radiostation i Hebron dit lyssnare ringer in och ställer frågor. Jag frågar Mufti Muhammad vad människor behöver hjälp med och vad de ställer frågor om. Alla aspekter av livet, svarar han. Det handlar ofta om detaljer om det så gäller relationer, skilsmässor, ekonomi eller barnuppfostran vad som är halal (3) respektive haram (4).

Jag frågar Mufti Muhammad vad han anser om religionsdialog och hur religionsdialogen i Hebron ser ut. Han svarar att han tycker att religionsdialog är viktigt men också svårt. I Hebron är religionsdialog ett känsligt ämne skillnad från i till exempel Jerusalem. I Jerusalem finns det en fungerande dialog mellan ledarna för de olika religionerna. I Hebron, säger han, fungerar det inte alls. Det anser han beror på ockupationen och de judiska bosättare som illegalt bosatt sig i det ockuperade området H2 i Hebron (5). Han berättar vidare att tidigare hade man inga problem med palestinska judar.

– Vi levde sida vid sida, i fred (6). Jag anser inte att bosättarna som har ockuperat H2 är judar, de är sionister. De har inte kommit hit för att leva med oss. De har kommit hit och de vill ha bort oss.

Han ser bekymrad ut och berättar om de problem som ockupationen medfört. Människor som lever i flyktingläger samtidigt som det kommer människor från hela världen och flyttar in, vilket gör att bosättningarna växer. Israeliska soldater göra hemska saker och vi har ingen rätt att göra motstånd, säger han. Jag frågar honom hur han ser att en lösning på ockupationen skulle kunna se ut.

– Den enda lösningen är att FN ser över 1967 års gränser (7) och att de bosättare som flyttat hit från 1967 och framåt, flyttar ut. Vi kan inte leva i fred så länge vi är under ockupation.