Så är jag här. Jag har tidigare besökt Hebron och vet att internationell närvaro gör skillnad för den vanliga människan. Vår uppgift som ekumeniska följeslagare är att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Vi gör det genom att följa barn till skolan för att säkra deras rätt till utbildning, hälsa på hemma hos familjer som är särskilt utsatta, närvara vid vägspärrar [1] med mera. Vi samlar berättelser och försöker förstå hur det går att leva under ockupation.
Vi väljer inte sida.
Som följeslagare är jag placerad på Västbanken men vi lyssnar och lär av Israeliska fredsorganisationer som B’Tselem, Breaking the Silence och Women in Black [2] med flera.
Min placering blev alltså Hebron. En stad med över 5 000 år av dokumenterad historia, idag en stad med cirka 200 000 människor. Hebron är, en stad som numera är indelad i två delar, H1 och H2. Den större delen, H1, är under palestinsk kontroll medan H2 är under israelisk kontroll. Område H2 inkluderar Hebrons gamla stad och moskén och synagogan där Gamla testamentets Abraham och Sara enligt traditionen är begravda. [3]
Tillsammans med mina tre teammedlemmar försöker vi nu lära oss att hitta i staden. Vi börjar med en tur ner mot Ibrahimimoskén och möter där vår första militära vägspärr. De israeliska soldaterna som finns i Hebron har till uppgift att skydda de israeliska bosättarna, att se till att de 35 000 palestinierna och de drygt 500 israeliska bosättarna som finns i område H2 i princip inte möts.
Det militära uppdraget har resulterat i många restriktioner för palestinier som bor i Hebron och i synnerhet för de som bor i område H2. Det finns direkta rörelsehinder då vissa vägar inte får användas av palestinier, ekonomiska svårigheter då många affärer har tvingats att stänga igen, begränsningar av service och problem med hårdföra militärer i området. Många har valt att lämna sina hem. Det finns idag 17 vägspärrar i H2 men totalt 121 rörelsebegränsningar i form av avstängda vägar. [4]
Efter att ha kommit ner till moskén går vi vidare in i ett litet område i gamla stan som kallas al-Souq, marknaden. Här finns några handlare kvar som försöker leva på de få turister som idag kommer till Hebron. Som nya i området går vi runt bland handlarna, hälsar, dricker te och arabiskt kaffe och de berättar om hur livet är i gamla stan. [5]
Jag är glad att jag fått lite tid att förbereda mig men det finns saker som jag måste lära mig att se.
Som att grabbarna som står och hänger mot en vägg några meter ifrån vägspärren vid Abeds affär. De står inte där för att de inte har något att göra. De står där för att de är kvarhållna av militären. Med största sannolikhet blir de snart släppta men tiden som de blir kvarhållna varierar.
Eller den där unga soldaten som dagen före, under bosättarnas regelbundna lördagstur genom staden, ställer sig i vägen för palestinierna på ett ganska hotfullt sätt. Han är ung och när jag försiktigt pekar på vapnet och ber honom att rikta det nedåt så att han inte ska ha det riktat mot alla.. Ja, det fungerade faktiskt. Det finns ju trots allt ingen anledning att rikta ett tungt vapen mot sjuåriga flickor, deras mödrar eller handlare som behöver passera.
Vi går vidare och i nästa brev hoppas jag kunna berätta om någon av alla de som kommit i vägen för det en del av det övervåld som finns på Västbanken.
Bilder
1. Två pojkar på väg mot vägspärr 56. Den ligger nära Cordobaskolan, en av de skolor som vi kommer att närvara vid. Foto: Angela Collin
2. Ett vanligt sätt att stänga av en gata är att ställa upp betongblock. Foto: Angela Collin
