Plötsligt piper det till ett sms i min mobil. Det är en morgon när vi är på väg till en utbildning på Norwegian Refugee Council i Jerusalem rörande husrivningar i östra Jerusalem. Sms:et kommer från FN:s kontor för humanitärt bistånd, UNOCHA: En husrivning har genomförts klockan sex denna morgon i stadsdelen at-Tur på norra sidan av Oljeberget på dalsidan mot Scopusberget.
Vi förstod att vi snarast borde bege oss till de drabbade. Men utbildningen som vi sett fram emot kunde vi inte skjuta på, eftersom den just skulle behandla frågan om rättigheter vid rivningsorder. Vad göra? – En mycket komprimerad men verkligen akut utbildning blev det, innan vi bad en taxi hjälpa oss fram utan adress. Till en början kände vi väl igen kvarteren där palmsöndagens procession startat, men sedan rullade vi gata efter gata nerför berget. Ingen av dem vi frågade under vägen nedför berget visste var husrivningen ägt rum denna morgon. Vid foten av berget pekade äntligen en person som vi frågade mot en plats alldeles nära muren, som Israel dragit huvudsakligen på ockuperad mark, och som här omger en bosättning. Vi körde in på en knagglig och dammig väg och plötsligt bland dessa vackra gamla olivträd och höga cypresser ser vi en hög av bråte och en familj som sitter under ett olivträd.
Jag håller andan. Hjärtat och hjärnan går på högvarv. Hur ska vi hantera denna situation så att de drabbade ser oss som ett stöd i den här situationen? I Norwegian Refugee Councils material läser jag senare: ”…olaglig och godtycklig förstörelse eller tillägnelse av egendom i stor omfattning som inte rättfärdigas av militär nödvändighet är förbjuden enligt internationell rätt.” (1)
Det här är östra Jerusalem. Området betraktas av Israel från 1967 och framåt som deras område men är inte erkänt som sådant av internationella samfundet och betraktas av FN som en del av det ockuperade området. (2) Därför gäller de skyldigheter man har som ockuperande makt enligt folkrätten.
Solen steker denna vackra plats vid Oljebergets fot i dalen mot Scopusberget. Vi snubblar fram över nedrivna väggar och annat byggnadsmaterial. Är detta verklighet? En paralyserad familj sitter samlad i skuggan. Kvinnan möter oss och omfamnar oss och berättar kortfattat men med hela sin själ och med många tårar om vad som hänt. Vi har taxichauffören med oss och han får plötsligt agera som översättare så gott det går. Vi känner oss mållösa och tafatta. De får helt enkelt berätta.
– I morse kom israeliska soldater och poliser med en bulldozer och lät oss ta ut några möbler och ägodelar, innan bulldozern rev huset. Åtta av oss var hemma och vår äldsta son Omar försökte hindra soldaterna och blev då slagen i ansiktet och på armar och ben och gripen, säger Rima.
Just då avbryter vi samtalet för sonen kommer vandrande med någon anhörig som stöd. Han har svåra sår och svullnader och ser ut att vara runt 18 år. Han har blivit omplåstrad på sjukhus.
Frågor om hur de mår eller ”känner” är totalt överflödiga. Vi frågar om bakgrunden; vi vill veta orsakerna till dagens katastrof. Familjen berättar att de fick ett skriftligt meddelande den första april om att deras hur skulle rivas, men att de då inte sökte upp advokat.
Skälet till rivningsbeslutet är att de som palestinier inte kunnat få byggnadstillstånd på den mark som de äger, men att de byggt sitt hus där ändå, berättar Mahmoud efter en stund.
– Vi kommer aldrig lämna den här platsen, säger han.
De flesta palestinier måste betala en stor summa till israeliska myndigheter för att få göra en tillbyggnad på en redan befintlig byggnad, och det är över huvud taget svårt att få tillstånd när det gäller nya byggnader i östra Jerusalem.(3)
Taxichauffören påpekar att det finns en risk att området här ska inlemmas i en nationalpark, vilket också bekräftas i media och av den israeliska människorättsorganisationen Rabbis for Human Rights, när vi senare träffar dem. (4)
Före oss har Internationella Röda korset varit här och gett basvaror samt ett gediget tält. Det känns som en handfast hjälp i denna stund. Men jag ser i ögonen på Rima och Mahmoud att det inte bara är tak över huvudet som de ytterst är oroliga för. Framtiden måste kännas väldigt osäker. Jag undrar om Rima och Mahmoud någonsin kommer att få uppleva att deras mänskliga rättigheter blir en självklar realitet.
Bilder
1. Familjen samlad under olivträdet. Foto: Margareta Tham
2. Mahmoud och Rima. Foto: Margareta Tham
3. Husdemoleringen i at-Tur. Foto: Margareta Tham
