Morgon på kökstrappan i Yanoun. Byn med hundra invånare, ett tiotal familjer, inte så långt från Nablus. Kvinnorna i huset bredvid vallar getter. Bosättarna mitt emot på höjden ser jag inte. De ser nog mig, från sitt torn. Kanske vallar någon där också getter. Vår närvaro dämpar bosättarnas aktioner mot byn. Vi är den konstgjorda andningen. I väntan på en lösning. Väntan och längtan i hopp och tvivel.
Ett jaktplan spränger morgonens tystnad bland getter och fåglar i det förlovade landet. Förlorat land. Vi påminns om Nakba nu i maj. Katastrofen. Israel firar 60 år av självständighet som nation. Palestina sörjer. Enligt organisationen PASSIA förstördes eller övertogs 514 byar och städer 1948. 800 000 palestinier flydde.[1] Därefter har miljontals följt efter. Palestina har ännu den största flyktingbefolkningen i världen. Flyktinglägren är permanentade. Konservburkar.
15 maj släpptes 21 915 svarta ballonger till himlen från Palestina. I åminnelse för varje dag sedan katastrofen. Påminnelse. Jag minns gårdagen hos Um Hani i Yanoun. Fidaa, hennes svärdotter, har lagat kyckling och ris. Vi äter från samma fat. Med mormor Hanis yoghurt. När mörkret faller och barnen har somnat ser vi ljus i fjärran. Är det grannbyn? Nej, det är ännu en bosättning. Bosättarna har ockuperat böndernas mark, byggt hus och egna vägar. Bosättningarna sprider sig över Västbanken. Det är inte ett hus här och där, nej, ett nätverk av städer som binds samman av vägar endast avsedda för israeler. På kartan ser jag strategiska placeringar av dessa runt palestinska städer och byar. Allt emot internationell lag. Världens ögon följer.
För att skydda bosättarna är Palestina fullt av militär och polis. Jag undrar hur mycket pengar Israel lägger på att skydda de illegala ockupanterna. Vägspärrar, blockerade vägar, nattliga razzior. Militär närvaro som överskrider bosättarnas antal.
– Bosättarna ska ni akta er för, uppmanar vår bys ledare Rachid strängt.
– Gå aldrig nära deras staket. Det är livsfarligt.
Vi får höra det igen och igen. Aldrig ditåt. Bönderna vågar inte skörda sina oliver i närheten av bosättarna. Hemska saker har skett. I april hittades en pojke mördad. Han hade inget pass och kunde därför inte passera vägspärren ensam på väg hem. Han tog vägen över berget. Hittades slagen och död dagen efter. Allt talar för att det är bosättare som står bakom, antagligen kommer det aldrig att bli klargjort.
Herre förbarma dig. Låt oss orka se. Våga se och handla. Det är så lätt att blunda. Blunda för förtryckets sår som skär landet. Kommunfullmäktiges ordförande Arab Shurafa i grannbyn Beita välkomnar oss på sitt kontor. Han har en varm blick full av lyssnande. Utanför hans fönster delar FN ut mjöl till bybor. Arbetslöshet mättar ingen.
– Minska lidandet så kan politiken bli värdig och konfliktlösningen få grund att utgå från.
Arab berättar med glädje om kvinnonätverket som utbildar för småföretagande. Det kan hjälpa familjer som mist sin försörjningsmöjlighet. Den palestinska ekonomin är urusel, mycket på grund av den begränsade rörligheten.[2] Vägspärrar över hela Västbanken gör transport av människor och varor så gott som omöjlig. Vägspärrarna gör att den resa som skulle ta trettio minuter förr nu tar tre timmar. Inga arbeten i Palestina. Att arbeta i Israel är en lösning. Dock är gränsen mellan ockuperad mark och Israel ofta stängd.
Arbetstillstånden är kortvariga och svåra att få. Den senaste månaden har övergången mest varit stängd. De mest desperata tar sig till bergen där de kan försöka komma över illegalt. Det finns en gräns då man kan riskera sitt liv för att få mat på bordet. En inkomstkälla mättar många munnar. Med bekymrad blick talar Arab om byns akuta vattenbrist. Israel begränsar tillgången på vatten till Beita. De senaste 30 dagarna har byns vattenranson minskat med ¾. Ofta är vattnet avstängt, man vet aldrig när. Vatten har blivit ett maktmedel. Liksom mark länge varit. Gränser. Vatten. Mark. Rörlighet.
Pingst. Anden spränger gränser. Pingstens budskap.Vårt hopp, mitt i misären; Anden helar. Läker världen. Oss. Bön om helande och läkning, mot söndring och splittring. I länder och hjärtan. Miraklers möjlighet. Ett bönens skri genom landet. Kom med Din ande. Läk vårt öga att vi ser hur du är i allt som sker. Spräng det i oss som stängs för helande, det som är rädsla och hat. Förbarma dig över oss. Led oss, ge en tro som längre än vårt öga når.[3] I Yanoun och Beita är det svårt att blunda men lätt att tvivla. Mitt i allt det som är värre än jag någonsin kunnat tro; Hoppet. Glödande i mörkret. Glöden i engagemanget. Riktningen för rättvisa. Kampens kraft. Vilja. Längtan. Röd vallmo, droppar i landskapet. Vin o blod. Hopp och tvivel. Minareten hörs på avstånd. Låter böner smeka kullarna och alla dess människor.
