Romans med rädslan

– Det här är historien om Tameer och Itamar, en muslim och en jude som växer upp i Haifa. De går i olika skolor, men efter skolan träffas de och leker tillsammans. Och vad är det de leker med? Med pistoler förstås. Och deras föräldrar köpte dem vapen, stora vapen, av plast. Men Itamar vet att han inom kort ska bli riktig soldat i armén och få ett riktigt vapen.

Alla följeslagare har samlats för en vecka med fokus på israeliska perspektiv och möten med personer och organisationer som företräder olika ståndpunkter och erfarenheter.

På en promenad i ett av hamnstaden Haifas mer bohemiska kvarter möter jag Tamara, en karismatisk kvinna i sjuttioårsåldern med långt hennafärgat hår och rött läppstift. Tamara och hennes man håller på att inreda en liten teater i två små rum som vetter mot gatan. Väggarna är täckta av poesi, filmaffischer med Charlie Chaplin och teckningar som deras son har gjort. Sonen har även illustrerat den bok som Tamara har skrivit om Tameer och Ittamar.
– I den här boken berättar jag hela historien om Ittamar och vad som hände med honom i armén. Jag vet inte om jag borde berätta … Jag förråder mitt land.

Tamara skrattar till, men fortsätter att berätta och bläddrar i boken, som är skriven på både arabiska och hebreiska. Hon pekar ut likheter och skillnader i livsvillkor för palestinska respektive judiska israeler. Att nästan bara judiska israeler gör militärtjänst [1] menar hon är avgörande för att förstärka konflikten mellan folken. Samhället är genomsyrat av militär närvaro och militära symboler och liksom i Tamaras bok, så växer barnen upp med vetskapen att merparten av dem kommer att göra militärtjänst, 30 månader för pojkar, 24 månader för flickor [2]. Det är dock många som inte gör militärtjänst. Enligt Ruth Hiller på New Profile [3] blir cirka en fjärdedel av alla rekryter befriade av olika anledningar . Ruth menar att israeler har ”a real romance with fear” (en verklig romans med rädslan) och att militariseringen av samhället är en bidragande faktor till att upprätthålla den rädslan och separera folken.

Språket är en annan viktig en viktig faktor.
– Tyvärr lär vi oss inte arabiska i skolan säger Tamara. Men det är ju det andra största språket här! Vi måste ju lära oss att prata med varandra.

Enligt Mossawa Centre [4] arbetar upp emot 75 procent av Israels palestinska befolkning med judar och talar hebreiska [5]. Föreståndaren Jafar Farah vill vända på perspektivet och menar att det i själva verket är det judiska folket som borde frigöras ur sin isolering.
– Om man tänker efter inser man att vi (palestinska israeler) har mer rörelsefrihet än de judiska i den här regionen. Vi kan åka fritt inom Israel, Västbanken, Jordanien …

Svaret på frågan om varför så få israeler besöker Västbanken stavas rädsla. Det finns inget som förbjuder israeler från att åka, men man påminns ständigt om hur farligt det är ”på andra sidan”.
En grupp som automatiskt blir befriade är de ultraortodoxa judarna som utgör nästan en miljon av den totala befolkningen. Ultraortodoxa judar har länge levt lite parallellt med det mer sekulariserade samhället i Israel och framför allt kvinnor har varit väldigt isolerade. Naava Shafner är en ultraortodox judinna som utmanar eventuella fördomar om hur en sådan ska se ut. Hon har kort kjol och blå lugg som coolt matchar den gröna traditionella huvudscarfen som ortodoxa judiska kvinnor ofta ses bära. Hon kallar sig feminist och kämpar för kvinnors rättigheter, med särskilt fokus på rätten att arbeta och göra karriär. Tillsammans med vännen Cori grundade hon för fem år sen nätverket ImaKadima, vars Facebookgrupp idag har över 13 000 medlemmar [6]. Naava är från USA och kom till Israel första gången som barn. Hon beskriver mötet med Jerusalem som att komma hem.
– Jerusalem är min familj. Jag minns starkt den resan och bestämde mig tidigt för att göra aliyah [7].

Hon beskriver också rädslan som drabbade henne efter andra intifadan och den fick ny kraft i samband med den serie knivattacker som skedde i Jerusalem under 2015. Naava förklarar att hennes trygghet i grunden skakades. Och med den förändrades även hennes syn på sina palestinska medmänniskor.
– Jag vill inte vara rädd och misstänksam, men kan inte låta bli. En av mina klasskamrater föll offer för en självmordsbombare som hade ett bombbälte på magen och utgav sig för att vara en gravid kvinna. Jag kämpar mot rädslan varje dag.

Liksom de flesta andra israeler har hon dock väldigt begränsad kontakt med palestinier och reser i princip aldrig in på Västbanken. På frågan om huruvida hon som sionist vill att den judiska staten Israel ska växa genom fler bosättningar och annektering vill hon inte riktigt svara. Naava menar att för henne är en sionistisk stat mer en idé.

En grupp som lyckats övervinna rädslan och hatet är Parents Circle, en israelisk-palestinsk organisation med över 600 medlemmar för personer som förlorat en närstående på grund av konflikten [8).
– Vi är den enda organisationen som inte vill ha fler medlemmar, säger George Saade, vars 14-åriga dotter föll offer för en självmordsbombare i slutet av 90-talet.

Hans kollega Rami Elhanan nickar. Hans 12-åriga dotter Kristin sköts till döds av israelisk militär när familjen var på väg i bil för att handla. Detta var under andra intifadan i början av 2000-talet. Rami själv skadades så svårt att han inte kunde närvara vid hennes begravning. Idag kallar George och Rami varandra för bröder och är nära vänner, men vägen dit var inte självklar. George beskriver en smärtsam process som i grunden handlar om att försöka förstå andra, men även inse sitt eget ansvar.
– Det handlar om att våga vända på perspektivet och ställa lite svåra frågor. Vad orsakar den här typen av vrede som får människor att begå fruktansvärda handlingar? Bär du något ansvar själv? Vi måste övervinna rädslan och det enda sättet är genom förlåtelse och möten.