På några minuters promenad tar man sig från myllrande små gränder i gamla staden till ett fint köpcenter som ger känslan att vara i en stad i ett europeiskt land. Från mellanöstern till väst. Från östra Jerusalem till västra Jerusalem. Från ockuperad mark till israelisk mark.
På ett kontor i västra Jerusalem träffar vi Jeff Halper som är grundare till organisationen ICAHD 1, the Israel Committee Against House Demolishion. Jeff är en karismatisk man med stort engagemang. Han är en av flera israeliska fredsaktivister jag träffar under min tid i Palestina och Israel och hans budskap är tydligt: Israel är en ockupationsmakt och har därmed ansvaret för hur ockupationen bedrivs. ICAHD beräknar att cirka 24,800 husrivningar har genomförts på Västbanken, inklusive östra Jerusalem och i Gaza sedan 1967.
Husrivningarna har inte med säkerhet att göra, menar Jeff. Vore familjerna som blivit drabbade en verklig säkerhetsrisk så skulle de ha arresterats.För att uppnå en rättvis fred mellan palestinier och israeler måste ockupationen avslutas helt och hållet, är budskapet som Jeff Halper och ICAHD för fram.
En framträdande grupp bland de fredsaktivister jag mött är de israeliska kvinnorna. Women in Black 2 är ett exempel. Organisationen består till största delen av kvinnor som varje fredag sedan 1988 har demonstrerat i Jerusalem.Women in Black har ett tydligt budskap; ockupationen måste upphöra. Det är med stor respekt jag stått tillsammans med dem under deras demonstration. Att de orkar stå här varje fredag trots alla fula ord och pekande fingrar från förbipasserande är för mig beundransvärt.
Machsom watch 3 är en annan rörelse bland israeliska kvinnor. De är fredsaktivister från alla delar av det israeliska samhället som motsätter sig den israeliska ockupationen och förnekandet av palestiniers rätt att röra sig fritt i sitt land. Dessa kvinnor åker till olika vägspärrar/terminaler som bevakas av israeliska militären för att observera hur dessa sköts. Jag träffar organisationen vid flera tillfällen under mina tidiga morgnar på det som heter Qalandiya Checkpoint 4. Även dessa kvinnor imponerar på mig, de gör allt för att det ska bli bättre för de palestinier som ska gå igenom det som kan liknas med en terminal.Ständiga diskussioner med militärer och säkerhetsvakter pågår. Ines, en av kvinnorna jag träffar vid flera tillfällen, är alltid i full diskussion med militären. Hon kritiserar dem hårt såväl som uppmärksammar när soldater försöker göra ett bra jobb. Att vara med i Machsom watch är inte helt enkelt berättar hon, militären visar dem ofta sitt förakt men det är inte det som är svårast.Hon berättar att hon varit med i organisationen i 1 ½ år men har ännu inte berättat det för sina vänner. Inte ens de närmaste vännerna. Detta då det är väldigt kontroversiella och känsliga frågor i det israeliska samhället. Hon vet att det skulle leda till konflikter och även om hon skulle vilja berätta för vissa vänner kan hon inte veta hur det mottas. Så att vara fredsaktivist i Israel är inte helt enkelt, menar hon. Men trots detta väljer Ines att fortsätta.
Men hur är det då att leva i Israel. Under ett besök i Tel Aviv träffar jag Yama, en tjej i 30 års åldern som är född och uppvuxen i Israel. Vi får kontakt genom en svensk kompis som hon lärt känna på en resa i Sydamerika. Yama bjuder hem mig till hennes lägenhet och vi har där ett 2 timmars långt samtal om livet i Israel. Yama berättar om ett liv som präglas av ständig oro och rädsla för vad som kommer hända imorgon. Oron handlar om hot från närliggande länder såväl som konflikten med Palestina och Israels ockupation, men det handlar även om oro för vad som händer inom Israel. Mycket av det som görs av hennes regering håller hon inte med om men hon ser inte heller något bra alternativ till den sittande regeringen. Många i Israel vill fokusera på ett vanligt liv och det är inte medvetenheten om vad som händer med den palestinska befolkningen som är problemet menar Yama. Det diskuteras inte mycket om den här frågan i hennes kretsar då livet i Israel är tufft både ekonomiskt och i form av osäkerhet vilket hamnar i fokus.
– Visst vet vi att regeringen spelar på rädslor hos oss, vi är inte dumma, fortsätter Yama.
Under ett samtal Yama haft med sin moder dagen innan frågade hon modern hur de med sin historia själva kan ha blivit så rasistiska som hon upplever att de är idag. Samtidigt är känslan av att inte ha någonstans att ta vägen och att världen vänder dem ryggen är stark hos Yama.
– Om du skulle känna den här ständiga osäkerheten skulle du kunna flytta till ett annat land men vart skulle jag kunna ta vägen. Jag skulle vilja skaffa en familj men vet inte om jag vågar det när livet ser ut som det gör här.
Jag frågar henne om hon varit på i det ockuperade området, nej jag är för rädd för att åka dit svarar hon och berättar sedan om rädslan hon känt en gång när hon åkt taxi i Jerusalem och taxin tagit dem genom Silwan vilken är en palestinsk stadsdel. När jag kommer tillbaka till östra Jerusalem träffar jag Sanaa, en kvinna i 25 års åldern som bor i det område Yama varit rädd att åka igenom. Jag träffar Sanaa ett flertal gånger under min tid i östra Jerusalem och vi pratar då alltid situationen i området. Den här dagen visar jag Sanaa bilden från demonstrationen med Women in Black. Tack säger hon, jag visste inte att det här fanns. Det ger mig hopp. Jag berättar även för Sanaa om mitt möte med Yama. Hon är väldigt intresserad av det vi pratat om och när jag berättar om samtalet med Yamas moder lyser hon upp. Möten mellan israeler och palestinier är allt för få menar Sanaa, det skulle behövas mer av det för att få en förståelse för varandra.
Yama och Sanaa lever helt olika liv men har samtidigt mycket gemensamt, rädslor för vad framtiden ska komma med, längtan efter att leva ett vanligt liv men framförallt en stor längtan efter fred.
