Salim bor i Yanoun. Han har fem syskon; två bröder och tre systrar som alla gillar skolan. Men Salim, han är som far sin; tycker inte om att gå i skolan, älskar mat och har starka känslor. Salim är en sådan där person som bär sin sinnesstämning och upplevelse i blicken. Han kan inte dölja någonting. När Salim är glad, då strålar han, sjunger och smittar omgivningen med värme. När han är arg så påverkas vi runtomkring med detsamma. Det som gör honom arg är oftast lillasyster Taghred. Tur att han bara är elva år brukar jag tänka, och att det inte är mig som han är arg på…
Salim jobbar helst ute med fåren. Här får han tid att drömma, planera och leka på de hemvana fälten kring Yanoun. Det finns en kreativ frimodighet hos Salims som jag njuter av att se. Jag tror på honom. Jag tror att vilka problem Salim än kommer att möta i livet, så kommer han alltid att hitta en väg igenom det. Han har för mycket energi för att ge upp, han är för nyfiken för att inte gå ett steg vidare. Samtidigt så är det denna nyfikenhet och driftighet som också skrämmer mig.
Jag är orolig för Salim. Nu räcker det med äventyr som att reta klasskompisar och syskon, att valla fåren och se till att de inte springer i väg för nära bosättningarna. Om några år, vem är Salim då? En sådan enkel sak som vad kommer han att se på för tv-program? Nu är det spännande att se de egyptiska TV-såporna tillsammans med hela familjen. Men kanske går han över till att se Al Aqsa kanalens maskerade krigare som kämpar och tränar sig för väpnad kamp? Från fåren som Salim vallar får familjen mjölk för att kunna tillverka ost och yoghurt som ska säljas. Här i Yanoun är fälten redan bruna. Torra. Regnet kom inte alls. Regnperioden verkar ha uteblivit säger bönderna.
Folket i Yanoun håller stenhårt på att bara valla sina får på åkrarna absolut närmast byn och på behörigt avstånd till bosättningarna. Jag har under mina månader sett det som en något överdriven säkerhetsåtgärd. Jag har frågat mig om de verkligen måste vara så rädda för bosättarna? Den 16 april fick vi av israeliska fredsrörelsen Machsom Watch en rapport från Beit Furik, det närmaste samhället till Yanoun. Rapporten bekräftades senare av annan israelisk fredsrörelse[1]. Machsom Watch berättade att fåraherden Hamed, 15 år gammal, hade hittats död med tydliga tecken på misshandel. Han låg på en åker som gränsar till den israeliska bosättningen Hamra. Den israeliska fredsrörelsen misstänker att bosättarna i Hamra ligger bakom dådet. Staten Israel säger ingenting, men israelisk militär tog hand om kroppen, och därmed även obduktionsrapporten. Vad som egentligen hände med denna Hamed får vi aldrig veta, men hemma hos Salim och bland de flesta palestinier är fallet självklart. De menar att pojken har dödats av de israeliska bosättarna i Hamra för att sprida fruktan bland palestinierna.
Den döda kroppen står som ett varnande exempel på vad som händer om man kommer för nära bosättningen. Både palestinier jag mött och israeliska fredsrörelsen hävdar att det inte är första dödsfallet som påträffats nära bosättningar. Enligt borgmästaren i Beit Furik har under de senaste tre åren fem liknande fall påträffats, kring Beit Furik och samhället Aqraba. Inga bevis finns som kan friställa eller anklaga de israeliska bosättarna. Kanske den säkerhetsradie människorna i Yanoun satt upp mot sina israeliska grannar verkligen behövs? Om pojken i Beit Furik och de andra dödsfallen orsakats av bråk palestinier emellan, eller av bosättare, så verkar konsekvensen bli densamma. Palestiniernas hat, frustration och rädsla stegras ännu lite mer. Salim är idag elva år. Jag ser honom växa upp med blicken präglad av sina föräldrars oro, fattigdom, trötthet. Rädsla. Den frustration han bär på idag, ter sig mer som pojkstreck och ungdomlig revolt, men var för den honom till imorgon?
Klart att jag är orolig för Salim. Jag kan bara be att hans nyfikenhet och mod ska locka honom till att se de goda vägarna igenom allt. Be att han inte dukar under av fattigdom, rädsla. Hat. Jag är orolig för Salim, men jag tror också på honom. Han är olik sina syskon men inuti är han antagligen som vilken palestinier som helst; en person som bär både möjligheter och svårigheter att gå en annan väg i denna konflikt än hatets. Vad gäller Salim och alla Palestinas och Israels unga, envisa och karismatiska innevånare, så hoppas jag att de ska få nyfikenhet som driver dem ett steg vidare, att de ska få leva med kreativitet som visar dem nya vägar, fredens vägar. Försoningens vägar. Hoppets vägar. Trots närheten till rädslan, misstron. Och hatet.
