Så många välskötta, glada barn jag ser här på väg till skolorna i byarna runt Betlehem! Flickorna har långa svarta flätor på ryggen, randiga skolklänningar med tights eller långbyxor under; de som är lite äldre bär redan huvudsjal. Pojkarna har blåa tröjor och är alla ytterst välklippta. Håret ligger som en svart, blänkande kalott på hjässan. På morgonen ställer alla upp sig på skolgården i Al Maniya, där vi patrullerar på vägen utanför grindarna. Vi är där för att, tillsammans med lärarna, skydda barnen mot fartdårar och även mot militären, som skrämt en del barn tidigare med sin närvaro.
Men nu är det lugnt här. Man ber morgonbön, någon elev reciterar en dikt eller läser upp en berättelse och så sjunger barnen tillsammans innan det är dags att tåga iväg till respektive klassrum.
När vi besöker olika familjer slås jag av närheten mellan föräldrar och barn – inte minst mellan papporna och de yngsta barnen, som gärna sitter i knät under samtalet. Kroppskontakten är varm och självklar. Liksom lydighet och artighet. Barnen serverar té, hämtar saker, springer ut i köket. I några av våra kontaktfamiljer syns mamman aldrig till. Hon är en osynlig ande i köksregionerna och visar sig inte för (särskilt manliga) främlingar. Men i andra familjer är kvinnorna i hög grad närvarande och deltar i samtalet. På frågan hur de lärt sig engelska är svaret just detta: genom att delta och lyssna. Men några egna studier har det inte varit tal om för hennes del, förklarar chauffören Muawyas hustru i Tulkarm, Asmat, för mig när vi gör besök i deras vackra hem. Fast hon skulle förstås gärna ha velat, bekänner hon. ”Men jag älskar min familj”, säger hon stolt, liksom många andra kvinnor jag möter. Fem söner, det är en välsignelse, även om en pojke borde ha blivit flicka och beter sig precis som en sådan, en riktig lipsill, berättar hans pappa med ett leende. Att pojken gråter och klänger på mamma kan vi själva iaktta under vårt besök. Medan hans lillebror, familjens älskling, springer omkring med outtömlig energi.
Nej, alldeles okomplicerat är det inte ens i dessa barnkära muslimska familjer, det får vi också bekräftat av syster Lucia som visar oss runt på Caritas barnsjukhus i Betlehem. Kelgrisar och svarta får finns naturligtvis även här, svartsjuka och avund mellan gynnade och missgynnade syskon, säger hon. Ett problem av helt annan kaliber är att den starkt begränsade rörligheten för palestinier medfört allt fler ingiften bland närboende släktingar med ett ökande antal ärftliga sjukdomar och handikapp som följd.
Allvarliga konflikter inom familjen är inte heller alldeles ovanliga i det spända läge som råder, berättar socialarbetaren vid skolan i Al Manya, Omar Al Hwaw. Här finns en pojke vars mor blev skjuten och vars far åkte i fängelse för medhjälp. Vi försöker hjälpa pojken, men han har det inte lätt. Samtidigt har barnens behov av medicinsk vård skapat en bräcklig bro mellan Västbanken och Israel, berättar syster Lucia. Ett trettiotal barn tillåts passera gränsen till sjukhus på andra sidan varje år, dock inte om de är döende, inte kan betala för sig ur familjens egen kassa (försäkringen gäller inte i Israel) eller har en släkting, även avlägsen, som deltagit i intifadan .
Det värsta hotet mot barnen på Västbanken är dock inte sjukdomar utan arresteringar, förhör och domar av militärdomstolen som kan drabba minderåriga från tolv års ålder. Det vanligaste brottet är stenkastning. Det kan ge maximum sex månaders fängelse och för den som är mellan 14 och 15 år, det dubbla. Eller i värsta fall ända upp till fem år. Den som är över 16 år jämställs med vuxna och kan dömas till tio års fängelse för detta brott.
I Unicefs rapport ”Children in Israeli Military Detention” [1] (Barn i israelisk militärförvaring) från februari 2013 läser jag att Israel är det enda landet i världen där minderåriga ställs inför militärdomstol. Statistiken är skrämmande. Varje år drabbas omkring 700 barn mellan 12 och 17 år av detta öde. De senaste tio åren har 7 000 barn kvarhållits, förhörts och dömts inom det militära rättsväsendet, i genomsnitt alltså två barn om dagen.
Många barn har gripits mitt i natten i sina hem av tungt beväpnad militär och tvingats till förhör i ögonbindel och handfängsel. Få barn informeras om sin rätt till försvarare och varken barnen eller föräldrarna får veta vart barnen förs eller hur länge de kommer att vara borta. Gripandet är ofta förenat med kaotiska scener där familjen tvingas ut ur huset i nattkläder, möbler och fönster slås sönder och muntliga hot från soldaterna spär på rädslan. Den enda förklaringen brukar lyda ”vi tar honom med oss och återför honom senare” eller helt enkelt ”han är efterlyst”.
Barnen förhindras ofta att säga adjö till sina föräldrar och de får inte möjlighet att klä på sig ordentligt. Därefter förs de till ett förhörscenter, antingen direkt eller via en bosättning. Ibland inleds förhöret först nästa morgon. Många barn utsätts för både fysisk och verbal misshandel. En del får ligga på golvet i militärfordonet under transporten. Brist på mat, vatten och möjlighet till toalettbesök är legio. En del barn blir också föremål för utfrågning om sin hälsa av medicinsk personal, men mycket sällan förekommer någon medicinsk undersökning, ej heller när barnen berättar om misshandel eller visar synliga tecken härpå. Under hälsoförhöret tas ögonbindeln bort, därefter sätts den på igen. Handfängslet tas inte bort.
Förhöret företas sedan av militär personal, antingen i uniform eller civil klädsel. Inget barn har fått legalt bistånd vid ett sådant förhör. Förhöret kombinerar skrämsel, hot och fysiskt våld, allt i syfte att få barnet att bekänna. Barn har hotats med döden, isolering och sexuella övergrepp mot dem själva eller familjen. De flesta barn erkänner och får sedan skriva under ett protokoll på hebreiska som flertalet palestinska barn inte förstår. Det finns exempel på barn som hållits isolerade i en månad både före och efter dom. Oftast är det först i samband med domstolsförhandlingen som barnen får träffa advokat, en advokat som ofta inte behärskar hebreiska. Bevismaterialet består huvudsakligen av barnets eget erkännande under förhöret. Frigivande mot borgen nekas i regel.
Två av de tre fängelser där barn avtjänar straff är belägna inne i Israel, vilket ofta gör det mycket svårt för familjerna att besöka sina barn – när de efter febrilt sökande till slut lyckas ta rätt på var deras barn befinner sig.
Hela hanteringen av barn som ställs inför militärdomstol strider mot den av FN antagna konventionen om barns rättigheter, konstaterar Unicef. Rapporten avslutas med en rad detaljerade råd och anvisningar om hur Israel bör upphöra med sitt nuvarande system, överföra barn i klammeri med rättvisan till sociala myndigheter och endast som sista utväg och under kortast möjliga tid tillgripa fängsligt förvar av barn.
Naturligtvis har vi noggrant instruerat barnen att inte kasta sten, hur provocerade de än blir, säger Hassan Brijya. Efter brodern Mohammads gripande, tidigare, är han ledare varje vecka för den fredliga demonstrationen i Al Ma’sara där ett dussin barn ofta möter dubbelt så många tungt beväpnade soldater. Och barnen låter sig inte provoceras, inte ens när soldaterna bryter linjen och tågar ner i byn för att mucka gräl. I stället sätter sig barnen mitt framför näsan på militären och spelar luffarschack i gruset. Soldaterna kan inte annat än följa spelet med ett leende, en märklig syn.
Hassan Briya slår ut med händerna. ”Det är vårt liv”, säger han. ”Det är vårt öde.”
Kerstin Vinterhed
Betlehem oktober 2013
[1] Children in Israeli Military Detention. Observations and Recommendations. Unicef, February 2013
