Vår kontaktperson i byn Al-Khader, Ibrahim-Mousa, tar oss med till ett närbeläget jordbruksområde som fortfarande är i palestinsk ägo. Men det är omgärdat av bosättningar som lagt beslag på stora delar av marken; man kan se skillnaden för medan bosättarnas mark grönskar så törstar de palestinska jordarna efter vatten. De har ingen tillgång till konstbevattning utan får förlita sig endast på regnvatten - och regn blir det kanske först i december, om ens då. Tills dess kånkar man vatten manuellt och försöker vattna så gott det går.
Vi kör längs en slingrig grusväg. Plötsligt tar den slut framför några stora stenblock. Det är israelisk militär som hjälpt bosättarna att blockera vägen för att hindra palestinierna att komma fram till sin jord, säger Ibrahim. Han visar oss bosättningarna på kullarna åt bägge håll, avbrutna endast av ett internationellt jordbrukskooperativ, som lyckats överleva på en höjd mitt i.
Planen är, säger Ibrahim, att sammanföra alla bosättningarna i omgivningen till en enhet, som en del av utbyggnaden av Great Jerusalem, ”Stor-Jerusalem”, där även delar av vad som nu ingår i Betlehem skulle införlivas. Detta hör vi många gånger från olika håll. Det är, säger man, själva syftet med den ”landgrabbing” som pågår överallt i byarna runt Betlehem, det vill säga konfiskeringen av palestinsk mark och uppbyggnaden av ständigt nya bosättningar. Ibrahim visar oss nybyggda hus längs vägen. De fanns inte här förra veckan, säger han.
Så tar han oss med ut på åkern där en bonde är i färd med att ansa sina späda olivträdsplantor så att bara de översta grenarna är kvar, detta för att spara vatten. Runt omkring honom vimlar hans sju barn omkring och lite längre bort håller hans hustru på att laga lunchen. Det skulle se riktigt idylliskt ut, om man inte visste hur prekär situationen i själva verket är.
Märkligt nog växer dock både fikon, mandel och vindruvor på hans mark och vi bjuds att smaka på allt.
Ovanför åkern ligger ett litet stenhus. Det har nyligen byggts av en palestinier som kommit tillbaka för att ta sin jord i besittning och han har lyckats.
Framför huset andra sidan vägen, grönskar fikonträden och på hans mark står olivträden på led. Alldeles intill växer emellertid långa rader av olivträdsplantor som placerats där av ”Women in Green”, en israelisk kvinnoorganisation1, som med hjälp internationellt stöd arbetar för att erövra Israel åt israelerna. I detta syfte har de huggit ner otaliga olivträd på palestinsk mark för att därefter plantera sina egna träd på den konfiskerade jorden. På olika ställen i terrängen står nu träbänkar med minnesplattor i metall där givarna namnges och hedras. De är av många nationaliteter men mest från USA.
Under ett solskydd står några bänkar i en halvcirkel. Här brukar besökarna sitta och ta igen sig, upplyser Ibrahim, var så god och sitt! Vi slår oss ner. I all enkelhet är det en suverän gest av en man som vet sitt eget värde, trots alla motgångar. Samma värdighet, blandad med humor, möter vi hos många palestinier som guidar oss genom våra första dagar.
Kerstin Vinterhed
Betlehem september 2013