Vilken är avsikten med ditt besök? Hur länge ska du vara här? Reser du ensam? Hur många är ni? Frågorna smattrar från den bistra kvinnan i passkontrollen på Ben Gurionflygplatsen i Tel Aviv.
Hon är uppenbarligen inte nöjd med mina svar för hon ringer hela tiden på telefonen hon har i båset. Efter en stund ber hon mig stiga åt sidan och vänta. Efter en stund kommer en säkerhetsman, tar mitt pass och ber mig följa med för ytterligare frågor. Han för mig till ett rum vid sidan av där det sitter ett tiotal personer och väntar. Säkerhetsmannen ber mig sitta ner och vänta. Tankarna virvlar hit och dit för jag har redan hört många historier om hur folk blir förhörda.
Efter cirka fem minuter ombeds jag och en annan av de väntande att följa med. Vi får nu vänta igen på ett annat ställe i ankomsthallen. När en kvart gått kommer säkerhetsmannen med mitt pass, säger att jag har min stämpel och att jag kan gå. Lätt förvirrad letar jag mig ut för att hitta de övriga som anlänt från olika länder för att under tre månader arbeta som följeslagare på Västbanken. Jag har blivit placerad i Betlehem och efter en intensiv utbildningsvecka i Jerusalem reser jag och de övriga tre som ska arbeta tillsammans med mig till vårt nya hem för de kommande tre månaderna.
Betlehem ligger cirka en mil söder om Jerusalem och det skulle vara lätt att ta sig dit om det inte vore för muren som här går långt inne på Västbanken, en bra bit från Gröna linjen. Den slingrar sig som en orm genom landskapet och vid Betlehem skär den tvärt av vägen mellan Jerusalem och Hebron som ligger längre söderut. Muren skiljer inte bara Västbanken från Israel utan även samhällen inne på Västbanken från varandra. I Betlehem finns Checkpoint 300, en av de större terminalerna i muren, där flera tusen personer passerar varje morgon för att ta sig till sina arbeten i östra Jerusalem eller i Israel.
En av de viktigaste arbetsuppgifterna för oss följeslagare är att följa vad som händer vid terminalen och genom vår närvaro förhoppningsvis underlätta passagen för dem som ska igenom. När vi kommer klockan kvart i fem på morgnarna kan det vara flera hundra som väntar på att terminalen ska öppna. En del har varit på plats redan vid två-tretiden på natten för att vara långt fram, när terminalen öppnar klockan fem. Många sitter ner och halvsover eller hänger mot staketet i den öppna gallerkorridor som löper längs muren, nästan 100 meter lång, som ser ut som en boskapsfålla. Man ser hur trötta de är. En ständig ström av taxis lämnar av sina passagerare. På parkeringsplatsen utanför har ett flertal försäljare slagit upp sina bord där de säljer kaffe, te, bröd, godis med mera. Över alltihop lyser kraftiga strålkastare upp muren som reser sig närmare åtta meter hög.
När spärren öppnar måste de köande först gå igenom ett vändkors som närsomhelst kan spärras av soldaten som sitter och kontrollerar de passerandes arbetstillstånd. Det händer att människor blir stående i vändkorset och varken kommer fram eller tillbaka innan det öppnas igen. Därefter måste de passera en öppen plats för att komma in i själva terminalen där det återigen blir långa köer då alla måste passera genom en metalldetektor. Även här måste de väntande först gå igenom ett vändkors som kontrolleras av soldater bakom pansarglas. Det finns tre bås men för det mesta är bara två öppna vilket skapar irritation bland de köande. När de kommit igenom vändkorset måste, precis som på en flygplats, bälten, klockor och andra metallföremål läggas på ett rullband, ibland också skorna. Väl igenom blir det nya köer vid sista kontrollen där de passerande återigen ska visa upp sitt arbetstillstånd, men även id-kort samt lägga handen på en scanner som läser av fingeravtrycken. Alla tre måste stämma överens för att de ska få passera. Proceduren tar tid då fingerscannern inte alltid läser av direkt och flera försök måste ibland göras. Många är byggnadsarbetare med grova händer som är svåra att läsa av, en del har också fått skador på händer och fingrar. Det händer att några ibland får vända om på grund av detta.
I båsen sitter unga soldater och ser för det mesta oerhört uttråkade ut. Ibland skriker de till varandra genom högtalarsystemet så det ekar i hallen. På gångar över huvudet på de köande vandrar vakter omkring med automatvapnen skjutklara. De som köar kan vila ögonen på turistaffischer som välkomnar till Israel ”där det är semester hela året runt”!
