'- Vi kunde se hela Betlehem från vårt hus. Då hade vi fyra olika verksamheter, en affär i den gamla staden, tre här. Min man och hans bror specialiserade sig på reservdelar till speciella bilmärken, de hade kunder från Jerusalem, judar, kristna och muslimer.
”Jag och min svägerska hade var sin affär med religiösa föremål och gåvor som är viktiga, särskilt för de ortodoxa. Affärerna gick mycket bra, vi fanns ju precis vid den stora genomfartsgatan mellan Jerusalem och Hebron. Här utanför sålde vi organisk mat och färsk, frukt. Alla jobbade vi hårt och så förlorade vi allt. Nedgången startade rätt långsamt under den första intifadan, upproret, i slutet av 1980-talet då israeliska soldater kom in i Betlehem. 1990 beslutade de att bygga en militärförläggning på vår mark, precis här bredvid huset. Att de skulle bygga behövde de inte informera oss om, de sa bara till oss att flytta på våra bilar och så började de gräva.
Helt plötsligt byggde de också ett vakttorn mitt i gatan, mitt i denna stora genomfartsgata och vi fanns mitt emellan.De israeliska militärerna posterade framför min mans verkstad, ibland upp till 50 stycken, och förbjöd alla som kom dit att föra med sig metallföremål. Men alla delar till bilarna var ju i metall så det var omöjligt för honom att fortsätta även fast han erbjöd sig att hämta delarna hos kunderna i Jerusalem. De som parkerade här för att handla fick parkeringsböter på 250 shekels, (cirka 500 kronor, min anm) vilket var mycket pengar.
I slutet av 1990-talet trappades allt upp. Vi tvingades ta emot ett papper där det stod att militärerna hade rätt att ta över vårt hus och marken runt omkring. Precis här utanför upprättade de en vägspärr där de stoppade allt och alla.När den andra intifadan bröt ut hamnade vi åter mitt emellan, mitt i kulregnet och beskjutningarna. Du kan inte föreställa dig hur det var, vi hade inte någon kontroll längre över våra liv.
Våra barn var ju små då och att få de att ligga stilla när vi gömde oss var svårt. Jag visste att vid minsta rörelse skulle soldaterna skjuta. De hotade även oss direkt, en gång riktade en av soldaterna sin pistol mot min fyraårige sons huvud.
En annan gång tvingades jag lämna huset för att kunna hämta min man men då fick vi inte komma tillbaka in i huset. Där fanns mina barn endast några få meter ifrån mig men vi fick inte komma in. Jag bönade och bad men de släppte inte in oss på tre dygn.Vi besköts, ibland visslade kulorna förbi oss med någon centimeters marginal. Idag fattar jag inte att vi överlevde men vi bad till Gud och han hjälpte oss.
Sedan byggde de muren, som du ser så ringar den i oss på tre sidor och därmed stängdes också hela stora Hebron road av, hela stora genomfartsgatan. En anledning att de byggde just här är att Rakels grav anses ligga bara en bit härifrån. [1]
Sedan dess får vi inte heller vara på takterrassen, då utgör vi en säkerhetsrisk. All vår utsikt är borta, delar av familjen finns nu på andra sidan muren, inte många meter ifrån oss men i en annan värld. Allt raserades, vårt hem, våra liv, vårt arbete. Mina barn grät och bad oss att lämna Betlehem men jag vill inte, inte ännu.Jag är född alldeles intill Födelsekyrkan här i Betlehem vilket känns väldigt speciellt och vilket jag är stolt över.
Nu överlever vi hjälpligt, min svägerska och jag har fortfarande våra affärer fast det inte kommer så många turister hit längre, det är svårt att hitta oss här alldeles invid muren och den stängda gatan. Vi försöker sälja via nätet och genom de internationella kontakter vi har. Ibland kan vi få in pengar genom att hyra ut en av våra lägenheter för kortare eller längre tid.
Hur det blir i framtiden vet jag förstås inte, blir det ett nytt krig kommer jag som mamma att bli väldigt kluven, jag vill ju förstås att mina barn ska överleva. Men om vi måste lämna Betlehem, vart ska vi ta vägen? Oavsett vart vi skulle hamna blir vi ju flyktingar. Men om de verkligen vill lämna kommer jag att följa med, jag vill inte lämna dem ensamma. Men jag vet inte vad vi kommer att göra.”
