”Stanna där!”, säger en israelisk soldat. Mina följeslagarkollegor och jag har kommit till vägen ”Prayer’s Road” i Hebron på fredag eftermiddag och den judiska sabbaten ska precis börja. Under det kommande dygnet kommer hundratals israeliska bosättare använda vägen för att ta sig till synagogan i centrala Hebron.
När soldaten ger ordern saktar vi ned och stannar vid det vita sträcket som målats över vägen.
– Vilken organisation är ni från? Ge mig era pass, fortsätter han.
Vägen som kallas Prayer’s Road, eller de bedjandes väg, börjar i utkanten av Hebron mellan de två israeliska bosättningarna Kiryat Arba och Givat Ha’avot. Det bor cirka 7 000 israeler i de två bosättningarna [1] och de är, likt alla israeliska bosättningar på ockuperad mark, olagliga enligt internationell humanitär rätt. [2] Trots detta tillåts endast bosättare köra bil på vägen som går genom ett palestinskt bostadsområde. [3]
Vi följeslagare har ökat vår närvaro på Prayer’s Road under just sabbaten efter en förfrågan från palestinska familjer i området. Det händer att bosättare kastar skräp, sten och till och med brandbomber mot husen.
På sistone har de även upplevt att bosättare beväpnade med automatvapen kommit fram till husen och på grund av detta har de boende bett om följeslagarnas preventiva och skyddande närvaro.
Vi har sett att internationell neutral närvaro i konflikten har en våldsdämpande effekt. Vi agerar däremot aldrig som mänskliga sköldar om det uppstår våldsamheter.
Soldaten som stoppat oss låter oss fortsätta vår vandring. Vi ser israeliska militära posteringar var femtionde meter och bepansrade fordon som bevakar vägen, men det är endast ett fåtal palestinier på gatan.
Några palestinska barn ropar ”hej” till oss på arabiska bakom fönster täckta av galler som satts upp som skydd mot stenar och skräp. Vi vinkar tillbaka och utbyter några fraser på vår säregna version av språket.
Vi närmar oss två israeliska soldater som inte är mycket äldre än arton år gamla och säger ”shabat shalom” till pojkarna. Då frågar de ifall vi kan komma och prata lite med dem.
De börjar nyfiket fråga vilka vi är, var vi kommer ifrån och vad vi gör i Hebron. De nickar lätt när vi berättar att vi observerar situationen i området.
– Var är ni själva ifrån och vad gör ni i Hebron? frågar jag.
Ena pojken som är blond och verkar nervös berättar att de bara är här för dagen och att de ska beskydda bosättarna.
– Jag skulle hellre vara på stranden med min flickvän hemma i Tel Aviv, fortsätter den andra pojken som verkar mer självsäker och glad.
Vi pratar vidare och just när alla börjat vänja sig vid varandra och slappna av rullar en militärjeep upp bakom oss. En israelisk officer sticker ut huvudet genom fönsterrutan och säger åt oss följeslagare att gå vidare.
Vår promenad tar oss till en korsning i närheten av synagogan. Här finns två vägspärrar och många soldater.
Under knappt en timme vid korsningen ser vi ett flertal beväpnade bosättare lugnt promenera gatan ned beskyddade av de soldater vi just passerat på vägen.
Samtidigt ser vi hur de israeliska soldaterna kroppsvisiterar fyra palestinska pojkar i yngre tonåren som ska gå över vägen och alla palestinier som bär på en påse eller ryggsäck undersöks. Vi observerar hur en grupp palestinier får vänta en halvtimme innan de får passera en vägspärr.
På vägen hem möter vi den unge soldaten från Tel Aviv igen.
Han spelar fotboll och skrattar med en grupp palestinska barn.
För en kort stund ser jag inte palestinier, israeliska soldater och internationella följeslagare. Istället ser och upplever jag den verklighet som jag hoppas och tror på – ett Hebron där alla kan leva tillsammans sida vid sida.
