Det är fredag eftermiddag och den judiska helgen börjar snart. Jag är på besök i en judisk församling i Jerusalem. I denna heliga stad finns många olika riktningar inom judendomen. Denna församling beskriver sig själv som ”modern ortodox”. Församlingen poängterar traditionella judiska värderingar, social rättvisa och demokrati i det israeliska samhället.
Möte med sabbat och judiska vänner
Man vill överbrygga den splittring som karakteriserar det judiska livet i Israel idag. Innan vi går in i gudstjänstlokalen påminns vi om att stänga av mobiler och att inte röra några strömbrytare, för på sabbaten arbetar man inte. Män och kvinnor sitter på varsin sida i den ljusa lokalen, som är avdelad med hjälp av tunna tygskärmar. Alla ser alla och deltar på nästan samma villkor. Männen leder gudtjänsten men en liten flicka läser en text. Detta är ett tecken på att den debatt som pågår i församlingen gällande kvinnans roll i gudstjänstfirandet sakta bär frukt. En kvinna säger att detta är en feministisk judisk församling. Vi läser texter unisont och sjunger under stora delar av gudstjänsten. När vi vänt oss om och hälsat Sabbaten – vars genus är kvinna – och önskat varandra ”Shabbat Shalom” fortsätter sabbatsfirandet i hemmen. Detta är en mycket viktig familjekväll.
Jag och min man, som är på besök, blir hembjudna till ett par i vår egen ålder. Spännande! Sabbatsljusen brinner redan när vi kommer i lägenheten. Vi slår oss ner i soffan och mannen berättar om familjens sabbatstradition som bl.a. innebär att de vuxna barnen varje fredagseftermiddag, oavsett var man befinner sig i världen ringer till föräldrarna och ber dem uttala välsignelse över dem. Vilken fin sed, tänker jag. Därefter sjunger både mannen och kvinnan en psaltarpsalm. Att hålla på traditionen är viktigt menar de båda, samtidigt som de deklarerar att ”nu lever vi i 2000-talet och vi måste vara pragmatiska och lösa det praktiska i vardagslivet”. Därefter slår vi oss ner vid det dukade bordet och välsignandet av brödet och vinet tar vid, både enkelt och högtidligt. Vi bjuds på grönsakssoppa, en fiskrätt och frukt medan vi samtalar. Samtalsämnena blir många innan kvällen är slut och vi upplever en fin gemenskap när vi ger varandra bitar av vår livshistoria.
Hur kom de till Israel? Mannen berättar om sin farfar, polsk jude som lämnade Polen redan på 30-talet och flyttade till London. ”Hade han inte gjort det hade vi inte suttit här idag”. Släkten blev Förintelsens offer. Vidare får vi höra om hur svårt det var att växa upp som judisk pojke i en kristen omgivning i London. ”Jag kände mig alltid udda, utanför”. Under studietiden på universitet gjorde han, som många andra, ett avbrott för att arbeta på kibbutz i Israel. Här pågick det socialistiska experimentet och byggandet av den judiska staten. Det fanns hopp om en ljus framtid. Hans fru, med rötter i Ryssland ger oss sin berättelse. Samtalet blir nu mycket personligt, om hur de båda som studenter med vänstersympatier och med erfarenhet från kibbutzlivet träffades. Kvinnan frågade; kan du tänka dig att leva i Israel? Svaret förenade dem och 1975 lämnade paret London och flyttade för att ”gå och bygga landet”. De slog sig ner i Jerusalem, i en mycket mångkulturell miljö där de bor än idag. Men Israel har förändrats.
De är mycket kritiska till den högerinriktade politik som Israel för idag och vi kommer in på militärens starka ställning. Nu berättar mannen att han deltog i Israels invasion av Beirut 1982, hur han som medicinsk personal vårdade offer från massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila. ”Vi tog hand om alla, israeler, såväl som libaneser och palestinier”. Dagen efter det att han återvänt till Israel och tagit av sig militäruniformen gick han ut och demonstrerade mot kriget. Han är inte motståndare till militärtjänst men betonar att när det var dags för barnen att göra militärtjänst, tre år för män och två år för kvinnor, stöttade han dem i deras egna beslut oavsett vilken ställning de tog, och det varierade. Militärtjänsten är en mycket viktig social del i det israeliska samhället men man måste kunna vägra uppgifter som strider mot ens egen moraluppfattning, deklarerar han. Om du är emot ockupationen, vägra då tjänstgöring på ockuperat område.
Nu kommer kvinnan, som är författare, in i samtalet och berättar om åren då de fyra barnen gjorde sin militärtjänst, eller delar av den. ”Jag levde i ett ständigt tillstånd av oro och tappade helt min förmåga att skriva prosa, poesi gick lättare för då kunde jag uttrycka mina känslor”. När vi kommer in på de pågående fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina utrycker paret sin övertygelse om att förtroendeskapande åtgärder är den enda vägen framåt. De menar att vi måste lära känna varandra och upptäcka att vi är människor med samma behov, skapade till Guds avbild. Så bekämpar man rädslan för ”den andre”, men idag arbetar Israel tvärtom genom att skilja människor åt och vi får ingen möjlighet att lära känna varandra. Under första intifadan deltog båda i en dialoggrupp i Betlehem och fick palestinska vänner. Då gick det att resa fritt mellan Jerusalem och Betlehem för alla. Idag är israeliska medborgare, enligt israelisk lag, förbjudna att vistas i Betlehem och på övriga palestinska områden och betlehemborna kan inte komma till oss utan särskilt tillstånd av israeliska myndigheter. Paret känner sig inte riktigt hemma i dagens Israel med dess högerinriktade politik och de tycker det är skönt att lämna landet ibland, ”att andas en annan luft.”
Kvällen börjar bli sen och det är dags att bryta upp. Var finns freden, undrar vi alla fyra och mannen fäller en avslutande kommentar; ”Fredförhandlingar borde föras på sjukhus, för där är vi vana att ta hand om allt och alla på ett jämlikt sätt”.
Shalom, Salam, Fred – en rättvis fred är just vad vi alla väntar på, tänker jag.
Gunlög Galmén
Jerusalem oktober 2013
