Vi träffar på Fakhri i backen till Silwan. Det är fredag och han ska till al-Aqsamoskén och be. Regnet duggar lätt. Fakhri ser trött ut. Det har varit en tung vecka. Den lokala politikern i området har fått ett beslut om att han måste evakueras från Jerusalem under fyra månaders tid för att Israel har bevis att han bedriver våldsamma upplopp mot staten. Alla som pratar om Adnan, som politikern heter, säger att han anordnar demonstrationer mot husrivningarna i en ickevåldsanda.
Under tiden som jag har varit i östra Jerusalem har aktiva ledare i Silwan blivit arresterade, förhörda och satta i husarrest en efter en. Det har också skett flertalet arresteringar och häktningar av minderåriga av civilklädda poliser. En av ledarna är Fakhri, han säger att det här är två av flera olika sätt som Israel använder sig av för att bryta ner aktivismen i området. Fakhri säger till oss — titta! Han pekar upp mot backen där det står en camouflagefärgad Land Rover med fem tungt beväpnade soldater i.
– Deras närvaro har ökat den senaste veckan. Min fru och jag vågar inte lämnat hemmet längre, ifall polisen skulle få för sig och komma och ta våra söner till polisstationen. Om det skulle hända vill vi vara hemma.
Silwan är ett område i södra delarna av palestinska östra Jerusalem vars hela existens är hotad. I ett av områdena som heter al-Bustan hotas alla 88 byggnader av rivningar. 1 400 personer kan bli bostadslösa för att kommunstyrelsen har beslutat att området ska bli en park tillägnad kung David eftersom de hävdar att detta är platsen som kung David bodde trots att man inte har hittat arkeologiska belägg för detta [1].
Härom veckan begick den israeliska domaren, som ansvarar för al-Bustans domstolsförhandlingar, självmord. Anledningen ska ha varit arbetsbördan. De som kände honom säger att han var en mycket human domare [2]. Undrar om al-Bustans framtid var för mycket för honom att bära? Vi fortsätter ner för backen ner till Ibtisam. Vi ska höra henne berätta om hur det är att bo under hotet av husrivning vilket hon har gjort under nitton års tid. Hon välkomnar oss med kaffe, te och piroger. Väl nedsjunkna i soffan börjar hon berätta om hur ont hon har i huvudet och kroppen och hur hon ständigt oroar sig över att hemmet kommer att rivas.
– Vi har bott här i fyra generationer och nu vill Israel att vi ska flytta. Det här är vårt hem!
Hon fortsätter att berätta hur israeliska polisen knackade på mitt i natten för tre månader sedan. De arresterade hennes 12-åriga son, Mahmoud. Anklagelserna var stenkastning.
– Han har inte mått bra sedan dess, säger hon. Han kan inte sova om nätterna och han kan inte koncentrera sig så skolarbetet blir lidande. Vi har anställt en privatlärare för honom.
I början var Mahmouds lillasyster rädd för sin bror eftersom han utförde samma metoder på henne som polisen hade utsatt honom för. Det är inte ovanligt att minderåriga blir förda till häktet mitt i natten utan att föräldrarna får följa med.
Sonen är bara ett av 250 palestinska barn som blev arresterade och förhörda av israelisk polis under förra året till och med oktober månad [3]. Förhörsmetoderna som polisen använder sig av varierar [4]. Ibtisam berättar att Mahmoud fick bland annat stå bakom en dörr i givakt under flera timmar och varje gång en polis gick ut eller in fick han dörren slagen i ansiktet. Det finns flera organisationer som arbetar med att stödja barnen i deras rehabilitering efter att de har varit häktade, bland andra KFUM och Rädda Barnen. Frågan är hur man kan ta bort dessa öppna sår och ärr på minderåriga. Hur kan de återfå tilliten till vuxna främlingar? Trots de multipla kränkningarna som befolkningen i al-Bustan får utstå möter jag hopp, vilja och framtidstro. Pojkarna har börjat ge mig blommor när jag kommer på besök i området istället för att kasta småsten.
Fakhri har återfått sin energi och när jag var där härom dagen höll han upp ett plakat där det stod ”We shall overcome!”. Deras protesttält har tvåårsjubileum i morgon och det är med stolthet han tillkännager den eminenta gästlistan.
– Du är välkommen Maria med dina gäster!
Det kommer att bli mitt sista besök och jag hoppas att jag kommer att återvända hit en dag för att se att vardagen ser annorlunda ut för barnen, kvinnorna och männen och att orden som står skrivna på en vägg i al-Bustan ”Free Silwan” är verklighet.