Ena dagen njuter jag av en fantastisk utsikt från den högsta av Olivbergets tre toppar. Nästa dag skyms en vacker vy av ett nyligen demolerat hus. Trots skuggan över den andra utsikten spirar en positiv anda som slår emot mig med kraft.
Låt oss börja med den mindre komplicerade av de två utsikterna. I dag följer vi den snabbt stigande vägen uppför Oljeberget. Solen skiner och trots att vårluften fortfarande är kylig tar vi snart av ett lager kläder och söker skuggan. Vi blickar österut. Långt där borta – bortom Döda havet – skymtar vi Jordanien.
Efter ytterligare någon kilometers promenad vänder vi istället blickarna västerut och hänförs av Jerusalems välkända silhuett. Mitt hem för tre månader, när jag som ekumenisk följeslagare ska utgöra ickevåldslig närvaro och ge stöd åt människor att verka för fred och försoning.
Den andra utsikten då? Den inte lika enkla.
Vi träffar Mahmoud Hussain Jahalin och hans tre brorsbarn, palestinska beduiner boende i området Abu-Dis. [1] När vi ser stora bulldozrar trona högst upp på en kulle, övervakade av israelisk militär, meddelar vår förare att vi är framme. Nedanför kullen, precis intill vägen, möts vi av en samling skjul, några grushögar och hästar som betar av det lilla gröna som finns att tillgå.
Mahmoud beskriver hur två av familjens hus demolerades tidigt på morgonen dagen innan. Han pekar på resterna medan de barfota barnen nyfiket går efter. Familjen gavs tio minuter att plocka ihop sina saker.
Området Abu-Dis ingår i den omplaceringsplan som, på bekostnad av beduinernas samhällen, möjliggör utbyggnaden av den israeliska bosättningen Ma’ale Adumim. [2] [3] Det ironiska i Mahmouds situation är att hans hus rivs för att göra plats för de beduiner som motvilligt ska flyttas dit från andra områden. Mahmoud visar oss en karta han fått av soldaterna.
– De röda prickarna på våra hus betyder att de måste rivas, och de har inte gett oss någon annanstans att ta vägen, förklarar han.
Vilka är Mahmouds utsikter?
Enligt honom själv har han ställts inför ett ultimatum. Han hävdar att israeliska myndigheter säger att han måste riva sitt eget hus innan söndag morgon, och att de annars drar in det tillstånd han har för att besöka sin fru på sjukhuset. Tre dagar tidigare har hon fött deras första barn. Att ett tillstånd skulle kunna dras in som svar på att han inte river sitt eget hus låter osannolikt, men Mahmouds rädsla är äkta.
Hur känns det att behöva ta ett sådant beslut?
Mahmoud har bestämt sig för att inte riva sitt skjulliknande hus och inför frågan om framtiden rycker han på axlarna, småskrattar och säger att han har tur:
– Vi är ledsna, men våra hus är ju i alla fall billiga. Ibland river de riktiga hus.
Mahmouds positiva inställning slår emot mig med kraft. Han har lugnt visat oss runt, vänligt besvarat frågor och ibland låtit ett leende spela på läpparna.
– Jag visar er så att ni kan berätta för andra, säger Mahmoud när han bjudit in oss till ett av sina hus.
– Ni måste låta folk i era länder veta.
Barnen får agera servitörer och häller stolt upp det söta mintteet i de små kopparna.
Barnen. Hur tar de det här? Mahmoud säger att de nog inte riktigt förstår. Kanske är det enklare så?
Vi säger hej då och busar lite med barnen innan familjen vinkar av oss. Jag vet att min tid här kommer att kantas av många människors historier och många utsikter. Vi delar inte alla samma utsikter. Och jag har enklare att välja min egen än många andra har.
Bilder
1. Den vackra utsikten över östra Jerusalem skyms av familjen Jahalins nyligen demolerade hus. Foto: Ninna Oom
2. Mahmoud visar oss sina rödmarkerade hus på kartan han fått av de israeliska myndigheterna. Foto: Ninna Oom
