Jag går med en kompis som bor och jobbar i Ramallah, en modern palestinsk stad som växer i snabb takt. I Ramallah har den palestinska myndigheten självstyre och egen polis. Där brottas inte palestinier med bygglov och husrivningar som i östra Jerusalem och i område C där israeliska myndigheten har makten. Min kompis berättar: ”Folk här pratar inte så mycket om ockupationen, istället är det samtal om den nya mobiltelefonen eller vilken restaurang man ska äta på ikväll”.
En vecka senare när jag kommer till Yatta är ockupationen mer påtaglig. Yatta är en mindre stad söder om Hebron med en befolkning på ca 50 000 människor. Livet är enklare där, men på många sätt svårare. Många håller boskap även inne i staden, eller sysslar med jordbruk och växlar mellan att bo i tält och grottor runt staden. Landskapet är otroligt vackert med kullar och berg. Det är svalare än i Jerusalem, men mer sol och folk är vänligare. Överallt där jag går springer barn och skriker ”What is your name?!”. Alla hälsar på alla och jag blir inbjuden på te flera gånger om dagen, speciellt i de små byarna runt Yatta där vi arbetar. En av dessa byar är Susiya och vi är där idag för att erbjuda preventiv närvaro eftersom israeliska bosättare, militär och polis är på plats när byborna ska skörda linser.
Invånarna i Susiya har haft det svårt de senaste 28 åren, efter att deras by blev omplacerad av israelisk militär till ett område en bit från ursprungsplatsen. Detta skedde på grund av att israeliska arkeologer hävdade att man funnit spår av en forntida synagoga vid deras by. Numera ligger den israeliska bosättningen med samma namn, Susiya, där den palestinska byn Susiya låg, och de palestinska byinvånarna bor sedan dess i tält och grottor då de inte fått bygglov till att bygga upp nya hus.[1]
När vi kommer till åkern där vi ska vara idag vid halv åtta på morgonen har den palestinska familjen som äger marken redan börjat skörda tillsammans med familjens granne. De går på ett led och rycker upp linsplantorna i buntar och slänger på högar. Skörden sker för hand då jorden på marken är för tunn för att kunna skördas med maskiner, och liar skulle bara slå i stenarna i marken. Jag och min norska följeslagarkollega sätter oss på en sten bredvid en äldre man med bara fem fingrar och tittar på. Han är glad att se oss och berättar att de haft svårigheter att skörda då bosättare brukar komma och köra iväg dem när de försöker sköta om sin mark.
Plötsligt kör en israelisk polisbil upp vid åkern. De som skördar ser oroliga ut och jag och min följeslagarkollega ställer oss upp så vi blir synliga.Efter 30 minuter kör polisbilen iväg. Vi sätter oss ner igen vid den äldre mannen och jag kan inte undvika att titta på hans händer och fundera på vad som kan ha hänt honom. Kan det vara så att han tagit upp en odetonerad projektil i det militära övningsområdet intill där många palestinier fortfarande bor? Detta är tyvärr inte alls särskilt ovanligt här. Eller kan det vara av någon annan orsak som sjukdom? Det känns oartigt att fråga så jag släpper det.
Skörden tar runt tre timmar och de palestinska bönderna blir övervakade till och från av israelisk militär och bosättare. Våra palestinska skördande vänner ser tacksamt på oss varje gång de låter dem vara. När det börjar närma sig slutet av att rycka upp plantorna går vår vän med de fem fingrarna iväg och börjar samla ihop döda buskar. Två äldre kvinnor bland skördearbetarna går iväg och samlar växter på en kulle i närheten. De har snart gjort en liten eldstad av några stenar och börjat koka te på vild timjan och bjuder in oss till brunch. Vi sätter oss på varsin liten hög av linsplantor och tar del av deras mat. Det är kikärtsröra, färska tomater, oliver, torkad yoghurt och mycket mer som äts med pitabröd.
Efter vi ätit så hjälper vi våra nya palestinska vänner att lasta på balarna med linsplantor på en kärra som dras av en gammal blå traktor. De tackar oss så mycket för att vi kom och vi önskar dem lycka till. Abed, vår chaufför, plockar upp oss och släpper av oss på nästa skördeplats. Det är i en dal där palestinierna säger att de känt sig hotade tidigare när de sett två israeliska bosättare gå runt på toppen av kullen över dalen beväpnade med automatvapen.
Dagen efter sitter jag på bussen hem till Jerusalem och tänker på skillnaderna mellan område A, B och C och på östra och västra sidan av muren.[2] När jag sedan är tillbaka i Jerusalem känns det bra att vara på plats igen, även om vi inte märker av effekten av vår närvaro på samma sätt som på Hebrons kullar. Jag längtar till den dagen då följeslagarprogrammet inte längre behövs. Den dagen då bönder kan valla sina får, skörda sina åkrar och bara kunna leva sina liv utan behöva oroa sig för att idag kanske de blir bortkörd igen.
Bilder
1: Linsåker med den israeliska bosättningen Susiya i bakgrunden. Foto: David Jakobsson.
2: Palestinska herdar från den palestinska byn Susiya som vattnar sina får och getter. Foto: David Jakobsson.
