Klockan är kvart i fem på morgonen och jag sitter i en taxi tillsammans med min kollega Bernard — det är dags för dagens första arbetspass. Jag tittar ut genom bilfönstret och ser det öde landskapet passera förbi och tänker att jag är tacksam att jag — till skillnad från så många andra — inte behöver gå upp så här tidigt varje dag.
När jag öppnar bildörren och kliver ut känner jag hur kylan slår emot mig. Jag börjar gå mot den vägspärr som kallas för Qalandiya och som avskärmar östra Jerusalem från Ramallah och övriga norra Västbanken. Det finns över 600 vägspärrar längs med den mur som Israel byggt. En del av muren är byggd på den Gröna linjen [1] och de vägspärrarna har Israel rätt att behandla som sin statsgräns.
Qalandiya är dock en av många vägspärrar som ligger inne på land som FN och majoriteten av omvärlden anser tillhör Västbanken. Ändå behandlar Israel även här muren som en statsgräns och vägspärrarna kontrolleras av gränspolis, polis och militär. Alla som vill passera in i de områden som Israel betraktar som sina, måste uppvisa giltiga tillstånd på att de har tillåtelse att besöka sjukhus, arbeta eller be vid al-Aqsamoskén på andra sidan muren.
De 600 vägspärrarna varierar i storlek. Qalandiya är en av de stora vägspärrarna. Vänthallen påminner lite om en boskapsförvaring med plåttak och plåtväggar, utströdda bänkar lite här och där och tomma plastmuggar skräpandes på marken. För att göra det enklare för människor att köa vid terminalen — det är den förklaringen vi har fått — har man byggt tre smala gångar av galler som leder upp till var sitt vändkors. När köerna är långa och människorna frustrerade utgör de smala gångarna en ren fara i den trängsel som uppstår. När du väl passerat det första vändkorset splittras de tre köerna upp på, i bästa fall, fem nya köer som leder fram till ett nytt vändkors och ett bås där själva identitetskontrollen sker.Om du tar dig igenom metalldetektorn och om ID-handlingar, särskilda tillstånd och fingeravtryck är på plats kan du gå vidare till vad det nu må vara; bön, skola, arbete. Förhoppningsvis har det inte tagit dig mer än någon timma. Men så är sällan fallet.
Häromdagen mötte jag Matasem, en man som bara bor en kvarts resa från sitt jobb. Det vill säga om hans hem hade legat på samma sida om muren som hans arbetsplats. Den dagen jag träffade Matasem för första gången berättade han att han börjar jobba klockan åtta, men att han nästan alltid kommer till Qalandiyas vägspärr klockan fyra för att vara så säker som möjligt på att han ska hinna i tid till jobbet. När han väl kom fram till kön för identitetskontrollen den gången var klockan redan halv nio och att ta sig igenom till andra sidan skulle ta honom fyrtio minuter till. Minst.
Nu är i alla fall jag och Bernard framme vid Qalandiyas vägspärr och när vi kommer över till östra sidan av vägspärren ser vi ett hundratal människor köa för att komma igenom. Ibland kan det vara över 200 personer som väntar, men i dag är det är muslimsk helg och dessutom den judiska högtiden chanukka så det är ovanligt få människor på plats. Jag tänker hoppfullt att det kanske inte kommer vara så farligt idag trots allt.
Mina förhoppningar grusas dock snabbt. När vi intar våra vanliga platser framför gallret som omger soldaternas taklösa inhägnad tittar jag in i den lilla bomb- och skottsäkra kur där soldaten som släpper igenom folk i vändkorsen sitter. Först är det enda jag ser övervakningsskärmen som visar vänthallen, telefonen, maskineriet som används för att öppna vändkorsen och en liten svart handväska. Var är soldaten? Människorna runt omkring mig börjar bli otåliga och försöker slå på gallren med ringar, klockor etcetera för att påkalla soldatens uppmärksamhet. Bernard och jag vandrar längs med gallret för att se kuren ur alla vinklar vi kan.
Tillslut ser vi ett huvud med en håruppsättning vila mot väggen och ett par kängbeklädda fötter uppslängda på en plaststol. Det är soldaten – hon ligger och sover. Utanför den sovande soldatens lilla kur börjar frustrationen växa på allvar. Vi gör det enda vi kan göra: ringer och ringer — humanitära hjälplinjen, militära ledningen, civila ledningen. Överallt får vi lugnande svar men inte mycket händer, istället ökar bara kaoset i kön och människorna som väntar börjar bli riktig frustrerade och desperata. När det äntligen är dags för soldaten i kuren att avsluta sitt pass och en ny soldat kommer ner börjar kön att flyta på.
Två timmar senare är köerna borta. Klockan är halv åtta när Bernard och jag börjar bege oss hemåt igen. Jag tänker på hur olika dagarna vid Qalandiya kan vara. När jag var där samma veckodag för cirka en månad sedan kom människor igenom utan större problem och köerna hann knappt växa sig stora. Men en annan gång försvann köerna inte överhuvudtaget under den tid vi var där — mellan fem och halv tio på morgonen. Det var många som kom försent till arbete och skola den dagen.
Jag konstaterar ännu en gång att vägspärrarna är helt oförutsägbara; ibland kan det ta dig en timme och ibland fyra att komma igenom. För de människor som måste passera vägspärren till exempel för att tjäna sitt uppehälle eller komma till skolan är det inte värt att chansa. Det kan ju sitta en sovande soldat i kuren. Lika bra att komma vid fyra — även om du bara bor femton minuters resa från jobbet — och hoppas att du hinner i tid till jobbet klockan åtta.
Aster Boberg Menghestu
Jerusalem december 2010
[1] Med den Gröna linjen menas vapenstilleståndslinjen efter kriget 1948 och utgör idag den erkända gränsen mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken.
