Alldeles för många israeler har sagt till mig; armén är nödvändig, vi måste få försvara oss mot terrorism, eller; muren är nödvändig, checkpoints är nödvändiga… Allt kan ursäktas med ordet “security”, även kollektiva bestraffningar vilket är vad palestinierna utsätts för. Deras “palestinskhet” gör dem misstänkta och därför måste de kontrolleras. Deras “palestinskhet” märks ibland på deras namn, ibland på deras bostadsort, och ibland bara på deras ID-handlingar. För palestinska terroristers skull begränsas alla palestiniers rörelseutrymme.
När små barn inte ens får komma till sjukhuset för behandling så kan man börja ifrågasätta logiken. Den symboliske beskyddaren av israeliska folket är den unga soldaten som tappert gör sitt jobb, även när det är skrämmande — på natten i mörkret på Västbanken, under muslimska högtider när massor av palestinska muslimer kräver att få komma till Al Aqsa-moskén för att be TROTS att de inte har tillstånd till det, eller när grupper av unga palestinska män kommer till vägspärrarna för att provocera eller visa missnöje. Soldaterna säger ofta att de inte vill vara vid vägspärrarna. De känner sig otrygga, men deras jobb känns meningsfullt eftersom de kan tänka på att deras familj nu är i trygghet — och att de beskyddar deras säkerhet.
Vid vissa av vägspärrarna måste de palestinska männen komma fram en och en, dra upp tröjan och snurra runt ett varv för att visa för soldaterna att de inte bär på något otillbörligt. Jag tittar på och funderar över graden av förödmjukelse och vad männen tänker på. Kvinnorna slipper lyckligtvis göra samma sak. Västbanken täcks av vägspärrar så det spelar ingen roll om man bara ska till grannstaden, eller till sin egen olivodling som har råkat bli avspärrad. Palestinier som bor i Jerusalem reser inte så mycket längre eftersom det tar så lång tid att färdas på Västbanken. Det är värre för dem som måste resa till exempel till sitt jobb. En resa som borde ta fyrtiofem minuter kan ta tre timmar. En del soldater vid vägspärrarna på Västbanken är väldigt aggressiva. Andra, som en trevlig soldat utanför Ramallah är bara korrekta, och säger “Welcome to Israel, and welcome to Palestine”, till enstaka utlänningar som de kontrollerar. De palestinska kvinnorna på bussen ler för sig själva.
När militärtjänsten är över (tre år för män och två år för kvinnor) gäller för soldaterna att försöka glömma sina upplevelser och leva ett normalt liv. Ett fåtal väljer i stället att engagera sig mot militariseringen av samhället, som medlemmarna i Combatants for Peace. Det är en grupp israeliska och palestinska före detta stridande; “lagliga” soldater från den israeliska sidan och “olagliga” motståndsmän från Fatah från den palestinska sidan. De har övergått till att tro på en icke-våldslig lösning. Organisationen ordnar möten mellan krigsveteraner, och arbetar för att öka allmänhetens medvetenhet om den andra sidans lidande och förhoppningar inför framtiden. De tror på att bryta spiralen av våld genom att förenas, och genom att arbeta med information genom media och politisk lobbying.
Jag träffar Netanel, en israel från Combatants for Peace som säger att det är väldigt ovanligt när man är så ung som 17, alltså före militärtjänsten, att vara så politiskt medveten och engagerad att man vågar kritisera systemet. Redan från de tidiga skolåren slussas barnen in i att tänka att militärtjänsten är något viktigt och bra. Men det finns de som vägrar att göra militärtjänsten. En vapenvägrare som jag pratar med berättar att han tillbringade en vecka i armén innan han insåg att det var otänkbart för honom att göra militärtjänst. Han gick till arméns psykolog och berättade att han hade problem med att bära vapen — han kunde faktiskt inte ens förmå sig att röra vid dem (vilket var delvis sant och delvis en nödlögn) — och blev utskriven på grund av psykiska/känslomässiga problem. Han berättar senare att man blir tränad att ta hand om sitt vapen som om det vore en kvinna (i alla fall de manliga soldaterna) och alltid ha det nära sig.
En mamma till en före detta soldat berättar att hennes son kom hem på permission med sitt vapen, som de var tvungna att förvara i hemmet eftersom armén inte har resurser att förvara soldaternas vapen. Hon fick förvara geväret i sitt sovrum eftersom det var den enda säkra platsen i hemmet. Israeliska samhället genomsyras av vapen — allt för säkerhetens skull.
