Sedan den 7 oktober har UN OCHA registrerat 413 bosättarattacker mot palestinier. De första sex veckorna efter 7 oktober har EAPPI fått information om mer än 100 incidenter i South Hebron hills. Jag har kontakt med Eid i Um al-Kheir och han skriver “Situationen är den värsta någonsin. Vi mår väldigt dåligt. Vi lever som under utegångsförbud.”
Allt har gått så fort, varit så intensivt och påtagligt under hela vistelsen i Israel och Palestina. Introduktion, överlämning från förra teamet, fortsatt planering, lära-känna det egna teamet och möten med människor, nya situationer och berättelser hela tiden. Allt svårare, men mer på riktigt och självklart än väntat. Allt hänger löst, allt omvärderas, skakas om. Det är inte som hemma, men arbetet är påtagligt och spelar roll. Bara efter några veckor. Efter 7 oktober lämnar vi South Hebron hills (SHH) och det gör ont, vi kommer hem, det gör också ont. Hur kan vi fortsätta följeslå de vi mött? Kan man vara närvarande på avstånd? Nära är bäst, men att veta att någon på annat håll bryr sig kan ge kraft och ett uns av tillförsikt.
Efter evakueringen fortsätter följeslagare som har möjlighet arbetet på distans perioden ut. Teamet i South Hebron hills decimeras till två personer. Vi försöker tills vidare hålla kontakt med ett 15-tal personer, som täcker ett 10-tal byar och området i Masafer Yatta1Masafer Yatta Fact Sheet Oikoumene. De första sex veckorna efter den 7 oktober får vi information om mer än 100 incidenter ofta verifierade av flera foton och filmer. Av dessa är mer än hälften från byarna Susiya, Tuba och Um al-Kheir. Vi har bra kontaktpersoner där men dessa tre byar ligger också påtagligt nära israeliska bosättningar, vilket gör dem särskilt utsatta. Många incidenter inkluderar trakasserier från beväpnande bosättare, ibland med stöd av israelisk militär (IDF) och polis. Även skottlossning förekommer. Intrång och genomsökningar i bostadshus sker ofta och överallt, liksom bosättare som låter sina djur beta på palestinsk mark och i olivodlingar. Nya utposter (mindre, nyetablerade områden av bosättningar) rapporteras och vägspärrar, även helt blockerade vägar blir vardag. Sedan den 7 oktober har UN OCHA registrerat 413 bosättarattacker2UN OCHA Flash Update #91 mot palestinier på Västbanken, vilket resulterat i omfattande skador på både person och egendom. Veckogenomsnittet för sådana incidenter under denna period ligger på 35, jämfört med 21 incidenter3West Bank Snapshot | December 2023 | UN OCHA mellan 1 januari och 6 oktober 2023.
Den information EAPPI får efter 7 oktober handlar framför allt om ytterligare våld, förvärrat våld, ökad rädsla och försämrade villkor jämfört med tidigare. Gränsen för det som redan innan var skevt förflyttas ytterligare. Fram till jul har vi ett 20-tal incidenter rapporterade enbart från byn Um al-Kheir. Invånarna i byn är flyktingar eller barn till flyktingar från år 1948 när Israel fördrev palestinier från sina hem. De är beduiner och tillhör klanen Hathaleen, ursprungligen från Negev-öknen i nuvarande Israel. År 1950 anlände de till platsen där Um al-Kheir idag är belägen och förvärvade mark inom det Jordan-kontrollerade Västbanken. Idag ligger byn i område C 4Område C ord och begrepp – Följeslagarprogrammet, men utanför det intilliggande militära övningsområdet. Byn gränsar till bosättningen5Bosättning ord och begrepp – Följeslagarprogrammet Karmel, som började byggas år 1980.
Från Um al-Kheir håller jag kontakt med Eid Hathaleen. Han är konstnär. Son till Suleiman al-Hathaleen som blev påkörd av en polislastbil6Israel News – Haaretz.com i januari 2022. Suleiman omkom två veckor efter incidenten. Någon utredning tillsattes aldrig enligt Eid. Familjen fick inte någon förklaring eller ens en ursäkt. Men Eid är en mästare på att bevara hoppet. Jag har frågat honom om det. Det finns en film om Eid7Eid’s Workshop, den är underbar. Där säger han att han drömmer om ett museum eller en verkstad i framtiden, inget stort. En plats dit människor kan komma och se det han skapat. Konsten ger honom hopp, den ger stöd när han inte mår bra. När Eid börjar jobba med sin konst glömmer han allt och börjar om, till en ny dag, ett nytt liv.
Det är Eid som sagt till mig
– Hope is the medicine for all this shit (Hopp är medicinen mot allt elände).
Han fortsätter att berätta sin och byns historia för alla som kommer och vill lyssna. Vänligt, stilla och ordrikt. Eid är alltid välkomnande och vänlig, pratar finfin engelska, vilket givetvis underlättar. Men han jobbar inte med sin konst längre. Han har tappat lusten. Det är oerhört sorgligt. Och några veckor efter 7 oktober kommer bara sporadiska meddelanden, oftast först efter att jag ställt frågan om hur läget är. Han meddelar:
– Situationen är den värsta någonsin. Vi mår väldigt dåligt. Vi lever som under utegångsförbud. Det känns som om vi är fängslade i vår egen by.
Orden blir färre och färre. Det finns i hans värld inget nytt att berätta. Allt är som det var i går och dagen dessförinnan och det är inte bra.
Efter 7 oktober har situationen i byn blivit outhärdlig. Bosättare trakasserar byborna när som helst på dygnet, hindrar dem från att låta djuren beta, schasar hem får och getter och förbjuder plöjning och sådd på deras egen mark. Beväpnade kan de komma mitt i natten och besöka husen slumpmässigt, väcka folk, göra dem oroliga vilket orsakar sömnproblem. Bosättare har även flugit talande drönare över byn som varnar och hotar byns invånare. Inte minst barnen i byn far mycket illa av oron. Att röra sig ute på natten är följaktligen farligt. Bilar beslagtas, även byggmaterial och utrustning. Utlänningar får inte besöka byn, men till och från finns israeliska fredsaktivister i området. Det outtröttliga hoppet håller på att ta slut. Byn är kontrollerad av IDF och beväpnade bosättare dygnet runt. Byborna tappar lusten till mat, fest, närhet. På julaftons eftermiddag får jag ett meddelande från Eid:
– Jag mår bra. Men situationen förändras aldrig. Be för Um al-Kheir.
Han bifogar en bild över byn i flygperspektiv. Alla hus är numrerade, sex av husen är markerade med gröna prickar. De ska rivas. När som helst. Mitt i vintern blir människor hemlösa. De fick precis meddelandet om det från Israels civila administration, via sin advokat.
Jag känner doften av hopplöshet i hans meddelanden, men jag tänker att han fortsätter skriva. Han tystnar inte helt. Däri finns ju hopp. Och ett ansvar för mig och andra som hör att berätta. Och när Sydafrika lämnade in stämningsansökan till internationella domstolen (ICJ) i Haag kommer ett meddelande från Eid:
– Vi hoppas så mycket på vad som pågår i Haag att den processen kan inkludera allt ont som händer här i SHH. Jag är så glad.
Som följeslagare har jag lärt mig att hopp är ett arbete. Jag log åt det under utbildningen. Inte nedlåtande, tyckte det var fyndigt, men jag bottnade inte i förståelse. Kanske inte nu heller, men jag anar med större tydlighet att man kan välja hopp. Jag har sett det, jag har hört det och jag känner det. Jag vet att jag och de jag har kontakt med på Västbanken känner hopp över alla oss som vill fred, vi som bryr oss om varandra och inte ger upp. Solidaritet känner inga avstånd. Vi fortsätter att berätta och bry oss. Solidaritet är klokt!
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
