Solen går ned över byn Susiya, över bikuporna och tälten, över grottorna där de en gång bodde, över traktorn och olivträden. Himlen blir långsamt rosa och snart helt svart. Flaggor smattrar i kvällsvinden. Dagen har varit varm – för varm – men natten lovar svalka.
Den palestinska byn Susiya ligger nästan längst söderut på Västbanken, bara några kilometer från Gröna linjen [1]. Sedan 1986, då byborna först tvingades bort från byns ursprungliga läge har man flera gånger tvingats flytta – på grund av att mark har beslagtagits och på grund av den expanderande israeliska bosättningen, på kullen några hundra meter bort.[2]
Jag talar med Nasser Nawajah, Susiyas talesperson, som berättar hur han föddes i grottorna i Susya al-Qadima – gamla Susiya – i det palestinska samhälle som legat här åtminstone sedan 1830.[3] När byn 1986 fördrevs från landet där de bott i generationer flyttade de till sina jordbruksmarker, där de bott sedan dess, i tält och tillfälliga strukturer.[4] Byn har får, honungsbin, hönor och en samling olivträd, men är inte anslutna till el- eller vattennät.
Den israeliska bosättning som ligger bara några hundra meter bort har däremot vattenledningar, el och tillgång till en buss in till Israel, där den enda busshållplatsen ligger inne i bosättningen. I närheten ligger en militärbas och ute i landskapet kan vi se två vakttorn.
Byn har länge haft rivningsorder för de flesta byggnaderna, men nu är Susiya särskilt hotat.[5] Det extrainsatta EAPPI-team som jag är del av är sedan några veckor ständigt närvarande i Susiya. Efter en förfrågan från FN och från byn behövs nu internationell närvaro dygnet runt, för att kunna dokumentera den rivning som förväntas genomföras, sedan Israels högsta domstol den femte maj beslutade tillåta israeliska armén att riva hela byn och tvångsförflytta dess cirka 350 invånare[6] till ett helt annat landområde – något som skulle innebära ännu ett brott mot internationell rätt.[7] Sedan detta beslut har flera organisationer och aktörer engagerat sig för att försöka hindra att byn rivs.[8]
En grupp diplomater från EU:s samtliga medlemsländer besökte nyligen byn och konstaterade då att man skarpt protesterar mot den planerade rivningen – och att man betraktar rivningar såsom dessa som hinder i fredsprocessen.
– Vi stödjer inte rivningar och det är vår syn att [de israeliska] bosättningarna är olagliga, sa Alistair McPhail, Storbritanniens generalkonsul, till tidningen the Telegraph vid besöket.[9]
Landskapet är vidsträckt, med steniga kullar täckta av gult gräs och tistlar. Ibland en samling tält, ytterligare en del av det utspridda bysamhället. När militären väl kommer för att demolera byn kommer det att ta tid, tänker jag – byns cirka 350 invånare är glest bosatta över en stor yta. Men det är hit, till Nassers familjs klunga av tält, där även vi sover
– i ett tält som tidigare rymde en klinik – som israeliska armén och dess bulldozrar kommer att komma först.
Det är ramadan och byn är tyst och stilla under de varma dagarna, att fasta i värmen är ansträngande. På kvällarna, efter att solen har gått ned bryts fastan och man intar kvällsmålet, Iftar – då lever byn upp och man samlas för att äta och samtala, med grannar, släktingar och vänner.
Nasser sitter invirad i en filt i kvällsmörkret. Vi sitter utanför hans familjs tält och äter sötsaker. Han har varit i Stockholm berättar han, men gillade det inte. Han skrattar:
– Det är bara hus, hus överallt! Jag älskar det här landskapet, där jag kan se långt, långt.
Det är mörkt nu, nästan helt svart. Vinden har avtagit och natten är tyst. Ännu en dag har gått och Susiyas bikupor, tält och olivträd står ännu.[10]
Bilder
1. Byn Susiya på södra Västbanken. I bakgrunden ses den israeliska bosättningen som ligger granne med byn. Foto: Anders Forsberg.
2. Nasser Nawajah och hans dotter. Foto: Anders Forsberg.
