En av de vackraste platser jag någonsin sett, ett landskap med steniga, trädlösa, mjuka kullar likt jäsande bakverk som våren stänker med gröna fläckar, som höjer sig från gröna små dalar, prickade med djupröda, gula, lila och vita små blommor, gungande i den ständiga vinden som blandar alla dessa färger på det sättet som de bästa impressionister aldrig kom i närheten av.
Människan, som hon gör över nästan hela världen, gör också sina intryck och påverkan på detta vackra landskap. Fina, eller rättare sagt perfekta asfalterade vägar leder till inhägnade samhällen vackert och strategisk placerade på de vackra höjderna, med välkonstruerade bostäder och jordbruksbyggnader med röda tak, djupgröna betesmarker, vinrankor och planterade talldungar runtomkring.
Utanför stängslen är det annorlunda, ibland tätt intill, ibland några hundra meter bort ligger bostäder av annan art, av mer improviserad karaktär, tältliknande. Dessa samhällen nås via dammiga, steniga grusvägar. Samhällen som får el via biståndsdonerade solcellspaneler, byar som saknar rinnande vatten och hus som dessutom riskerar att bli rivna.
De fina samhällena på kullarna kallas bosättningar och byggts av civila israeler som organiserat sig och etablerat sig på ockuperad mark på Västbanken, legitimerade under israelisk lag men i allra högsta grad olagliga enligt internationell humanitär rätt och Genevakonventionerna. [1] De israeliska bosättningarna växer i storlek och antal över hela Västbanken.
Samhällena utanför stängslen består av byar av palestinska herdar som lever med begränsad rörelseyta för deras flockar och därmed med reducerad tillgång till föda och vatten. Det är inte tillåtet för dem, enligt rådande lagar (israeliska lagar) att bygga någon byggnad alls, varken skydd för fåren, vattencisterner, skolor, bostäder, solceller, ugn (det är vanligt med en bygemensam ugn i palestinska samhällen, där de bakar sitt bröd), med mera, utan tillstånd från israeliska myndigheter. De byggnader som existerar idag, löper högst sannolikt risken för vräkning och rivning . De bor i det så kallade område C, ett område som utgör cirka 60 procent av Västbankens yta och är under total israelisk jurisdiktion [2] och där är det så gott som omöjligt för palestinier att få byggnadstillstånd.
Vid min sida, sittande på en sten medan vi smuttar på starkt sött te, berättar Nasser Nawajah, palestinier, född 1982 i Susiya [3], verksam inom B’Tselem [4] och Rabbis for Human Rights [5], hur han och hans familj blev tvångsförflyttade från sitt land, som sedan blev exproprierat utan någon som helst kompensation, för att ge plats för israeliska arkeologiska utgrävningar.[6] De flyttade till andra sidan vägen från utgrävningarna för att 2001 gå igenom samma sak igen, två gånger, när en ny bosättning nämnd också Susiya (!) byggdes nära deras nya hem.
– Vi lever från dag till dag, säger han, utan att veta när vi blir vräkta igen. Men även om vi lever med den tanken, så är bristande tillgång till vatten det största problemet vi har. I generationer har min familj och våra grannar levt på naturliga reservoarer i vår mark, brunnar som mina förfäder grävde i den hårda marken där vi förvarade vår årliga vattenbehov tack vare regnet , som vi inte har tillgång till längre. Staten Israel, som har full kontroll över område C, behandlar oss annorlunda än våra bosättargrannar och vägrar oss anslutning till vatteninfrastruktur. Vi måste köpa vatten från Yatta (närmaste staden cirka 10 kilometer bort), som tur är har vi en stor tank på ett släp, men vatten är dyrt, säger Nasser.
Han smuttar på sitt te igen, tittar på det nästan tomma teglaset i min hand, ler med hela ansiktet och frågar :
-More tea? It’s good right?
Igen, denna härliga generositet., Nasser delar med mig, en för honom okänd person, lite av det dyraste han har. Jag nickar tacksam, smuttar lite grand på den goda varma drycken och tittar, nu med minskat upprymdhet, när vinden blandar färgerna igen.
Bilder
1. Nasser Nawajah. Foto: Nelson Rivera
2. Bosättning. Foto: Nelson Rivera