De senaste dagarna har varit lite mer intensiva än vanligt i Hebron. Tre israeliska bosättarpojkar är försvunna och misstänks ha kidnappats någonstans på Västbanken natten till fredag i förra veckan, den 13 juni. Detta har lett till att Hebron nu mer eller mindre är en belägrad stad.
CNN menar att den israeliska militära insatsen som följt beskedet om kidnappningen är den största på flera år(1). Hebron och dess omkringliggande byar är helt avstängda och ingen från Hebron tillåts lämna staden. Vi hör om ständiga nattliga räder, och igår avfyrades raketer mellan Ashkelon och Gaza. Vår FN-kontakt Hamed har idag tagit oss runt Hebron och visat oss palestinska hus som israelisk militär tagit över. I de flesta hålls familjerna kvar i husen medan militären använder dem som bas för sitt arbete. Jag kan inte föreställa mig vad familjerna går igenom där inne. Hamed lugnar mig.
”Vi är inte rädda för deras taktiker längre. I början var vi rädda, men vad ska de göra?” Hamed gör en paus och tittar upp mot himlen. ”Vi är inte rädda för deras drönare, vi är inte rädda för deras övervakningsballonger, vi är inte rädda när de kommer in i våra hus.”
Jag frågar Hamed vad han tror om de senaste dagarnas händelser, och vad han tror kommer hända härnäst. Han har inte mycket att säga. Många rykten florerar, och även den lokala nyhetsrapporteringen är förvirrande. Hebron är bedrägligt lugnt för att vara under belägring. Det enda Hamed har att säga är att ”Så länge det finns en ockupation kommer det finnas ett motstånd. Sådana här saker kommer att fortsätta hända. Ockupationen måste hävas.”
I går kväll läste vi i nyheterna om en sexårig pojke från Hebron som blivit förd till sjukhus efter att militären sprängt upp dörren till deras hus. I morse åkte vi för att träffa familjen. Det var ett magstarkt sätt att börja dagen på.
När vi når huset är det full aktivitet på platsen. Omkring 20 män sitter uppradade utanför huset och flera tv-team och reportrar är på plats. Vi sätter oss bland männen, får en kopp kaffe och tar del av deras historia.
Runt klockan halv nio i går kväll kom israelisk militär till huset. En av männen, Nour, berättar att de först inte förstod att det var militär som kom. Bilen militären kom i hade palestinska nummerplåtar. Nour gick för att möta bilen som var på väg upp mot huset, och han berättar att militären slog honom med en gång när de kom ur bilen. Militären letade efter Nours bror, Said. I sitt sökande sprängde militären dörren till familjens hus och Nour menar att militären inte gav någon förvarning om explosionen. Sexåriga Mohammed lekte i trappan innanför dörren.
Mohammed fick allvarliga skador när glassplitter och metallbitar flög genom luften till följd av explosionen. Familjen ringde palestinsk ambulans, men när ambulansen kom till huset motade soldaterna iväg sjukvårdarna genom att hålla vapen mot deras huvud. Militären tillkallade sedan israelisk ambulans som förde Mohammed till ett sjukhus i Jerusalem där han fortfarande vårdas.
I huset fanns även Mohammeds åtta systrar och deras föräldrar. Militären släppte lös sina hundar, och familjen berättar att omkring 50 soldater spenderade tre timmar inne i huset.
En av männen visar oss dörren som militären sprängde. Mannen pekar även in mot trappan innanför där Mohammed lekte. Det är blod i trappan och blodspåren fortsätter in i huset.
Inne i huset träffar vi Mohammeds pappa, Akram. Han har rödsprängda ögon, talar fort och vår tolk är inte där för att översätta. Akram visar oss ammunition som användes av militären under nattens räd. Vi ser skotthål i väggarna. Hela huset är upp-och-nedvänt, det är mat och kläder överallt. Militärens hundar har bajsat på golvet.
I ett separat rum sitter familjens kvinnor och barn. De gråter och skriker högt åt mig när jag närmar mig. Några utav barnen sitter och stirrar tomt ut i luften. Jag frågar vår tolk om de är i kontakt med någon organisation som kan hjälpa barnen med kris- och traumahantering. Han förklarar att det finns ett starkt socialt nätverk i byn. Familjen kommer inte att lämnas ensam, och de sår som militären skapat kommer att läka.
Vi försöker följa med i nyhetsbevakningen av händelserna i och omkring Hebron. Rapporterna går in i varandra och det är svårt att skapa sig en bild av omfattningen av militärens insatser. Israelisk militär har tagit över ännu ett hus, satt upp ännu en vägspärr, arresterat ännu en palestinier. I skrivande stund har över 240 palestinier arresterats till följd av kidnappningen (2), och jag undrar om någon på allvar tror att samtliga av dessa 240 personer har något med kidnappningen att göra. Hur kan detta få fortsätta?
Situationen i Hebron känns skakande hopplös just nu. Det enda vi kan göra är att hoppas att de israeliska pojkarna snart kommer tillrätta. För deras skull, för deras familjers skull. Och också så att Hebron och övriga Palestina snart kan återgå till sitt vanliga, om än onormala, tillstånd. Det kommer oavsett vad att ta lång tid att reparera de emotionella och materiella skador israelisk militär orsakat samhället i Hebron de senaste dagarna.
Bilder
1. Israelisk militär patrullerar och tar över hus runt Hebron. Foto: Cecilia Bödker Pedersen
2. En man ur familjen visar oss Mohammeds blodiga byxor. Foto: Cecilia Bödker Pedersen
