En följeslagarkollega och jag besökte nyligen ett jordstycke i ett området som är inklämt mellan ett flertal bosättningar. Jorden tillhör det palestinska syskonparet Fatima och Jamal som tidigare hade vinrankor där. Numera är dock denna lilla jordplätt scenen för en intensiv kontrovers mellan jordägarna och några bosättare i området.
I Betlehemområdet mellan Jerusalem och Hebron finns det ett kluster med ett flertal israeliska bosättningar och utposter [1]. Tillsammans bildar de ett israeliskt bosättarblock, det så kallade Gush Etzionblocket. I det område där bosättarblocket finns bor det fortfarande palestinier. Ett antal bosättare i området försöker dock göra vad de kan för att driva bort dessa palestinier. Detta görs trots att bosättningarna är illegala enligt internationell rätt [2].
På Fatima och Jamals jordplätt finns det ett stenhus som de har använt för att förvara sina arbetsredskap och för inkvartering under de arbetsintensiva perioderna. I april 2011 satte en kvinna från en närliggande bosättning eld på huset. Då det är ett stenhus står huset kvar, men all inredning har brunnit upp. När vi kikade in genom fönstren såg vi resterna av möbler och allt var täckt med aska.Samma bosättare har även planterat sex gamla olivträd på Fatima och Jamals mark. De gamla olivträden är enligt Howard, vår kontaktperson i området, tagna från byn Al Walaja där olivträd nyligen rycktes upp inför byggandet av muren. Några av mina kollegor var på plats i Al Walaja den dagen för att stötta den familj som ägde träden. Familjen förlorade sin enda inkomst i och med förlusten av olivträden.Om Howards uppgift stämmer finns nu några av träden här i Gush Etzionblocket. Man kan se att de gamla träden är nyplanterade då en mängd färsk lös jord ligger runt träden.
Kvinnan planterade dessa träd nattetid så att markägarna inte skulle kunna stoppa henne och hennes medhjälpare. ”Genom att plantera gamla träd här kan hon hävda att hon har ägt denna mark under en mycket lång tidsperiod.” säger Howard. Kvinnan har även planterat ett hundratal nya olivträd på jordägarnas mark.
Den 2 augusti 2011 planterade hon, tillsammans med kvinnor från den israeliska nationalistiska organisationen Women in Green [3] 40 olivträd på Jamal och Fathimas mark. Dagen därpå rykte markägarna upp olivträden. Därefter har bosättarna planterat olivträd tre gånger och markägarna har svarat med att rycka upp olivträden varje gång. Bosättarna har även rivit ner det stängsel som avgränsade och beskyddade jordstycket. Det pågår nu ett rättsfall om vem som äger marken. Striden om marken har uppstått trots att Fatima och Jamal har papper på att de äger jorden.
Förekomsten av bosättarattacker mot palestinier och palestiniers egendom har ökat markant i år jämfört med tidigare år. Huvudorsaken till bosättarvåldet är enligt Förenta Nationerna, FN, Israels illegala policy att flytta sina medborgare till bosättningar. I och med byggandet av bosättningar har man tagit palestiniers mark för att bygga hus, vägar och sätta upp elledningar. De israeliska myndigheterna erkänner bosättningarna trots att de är illegala enligt internationell rätt. Detta skapar enligt FN en kultur av straffrihet som leder till fortsatt bosättarvåld. [4]
När vi befinner oss på Jamal och Fatimas mark tillsammans med två FN-tjänstemän som följer hur situationen har utvecklats, dyker den kvinnliga bosättaren upp i en stor fyrhjulsdriven bil. Hon sladdar in någon meter ifrån, drar fram sin kamera och tar en snabb följd bilder på oss. Lika hastigt som hon kom kör hon sedan ifrån platsen. Vi undrar vad hon ska använda bilderna till.
Dagen därpå får vi svaret på vår fråga. Vi har då ett inbokat möte med Hamed, en annan FN-kontakt. När han ser mig räcker han fram ett papper. ”Du är berömd!” utbrister han. Oförstående kikar jag närmare på pappret, som visar sig vara en artikel från den nationalistiska hemsidan Israel National News med foton på mig, min kollega Jan-Egil och Howard. Artikeln är skriven av samma bosättarkvinna och handlar om att FN-representanter var där och lyssnade på ”arabers” falska historier om marken. [5] Vad hon uppenbarligen inte förstod var att ”araberna” var FN-representanterna och att det var vi som var besökarna.
Lördagen därpå, på den judiska sabbaten, kom bosättarkvinnan tillbaka till samma landområde tillsammans något hundratal personer i en manifestation för att visa att detta är deras land. [6] Striden om marken lär fortsätta.
