– Sumod är det vi andas och lever. Det är något som finns inuti oss från den dagen vi föds och det är något som växer med och i oss i samma takt som vi växer genom livet. Hade vi inte haft sumod hade vi för länge sedan varit borta från den här platsen.
Sumod är något som finns inuti varje Palestinier, livet igenom. Utan sumod hade många palestinier valt att lämnat sitt land. Foto: Josefin L.Det finns ett uttryck på arabiska som är väldigt starkt förknippat med palestinsk identitet. Det är svårt att hitta en direkt motsvarighet på svenska men det handlar om uthållighet, varaktighet och att stå fast. Det handlar också om motstånd. I den palestinska kampen mot ockupationen används ofta uttrycket Att motstå är att finnas , där man menar att ett aktivt beslut att stanna kvar är en motståndshandling i sig. Det skulle också kunna sammanfattas med ett ord: sumod.
Men sumod är mer än bara ett uttryck. Att förstå sumod är också att förstå vad det är att vara palestinier. Mohanned Qafesha and Mohammad Salameh är två unga palestinier, båda uppvuxna i Hebron, välutbildade och med reflekterade tankar om livet i ett Palestina under ockupation.
Muhanned Qafesha förklarar,
– Sumod är synonymt med kampen som var och en av oss känner för sin rätt till frihet, identitet och rätt att existera i sitt eget land. Det handlar om den kamp som uthärdas av och inom hundratusentals palestinier var dag, i varje väntan vid en vägspärr, varje ID-kontroll liksom sten av återuppbyggnad av ett [av ockupationsmakten]rivet hus.
Genom sociala medier blir världen utanför Palestinas murar närmare. Men det gör också ockupationen tydligare. Kontrasterna blir skarpare av vad du har och inte har, liksom vad andra har och hur livet kan vara. I ett samtal med Mohammad Salameh pratar vi uppväxt men också framtid. Han ursäktar sig för att verka för girig på livet men säger sedan,
– Jag vill inte att mina barn ska ha växa upp under samma förhållanden som mig.
Jag tänker på barnen som passerar vägspärren vi står vid varje morgon klockan sju. De små nätta kropparna med ryggsäckar större än dem själva, som trycker det kalla stålet framför sig på sin väg till skolan. Jag tänker på barnen jag ser sparka tårgaspatroner mellan sig på gatorna. Hebron saknar gräsytor tillgängliga för palestinska barn att sparka boll på. Att verka girig, menade Mohammed. Som om det vore för mycket begärt att vilja någonting mer?
Att stanna kvar är en uppoffring, att lämna likaså, vilket är en inre kamp jag möter hos många unga palestinier, inte bara hos Mohanned och Mohammad. Samtidigt finns där en outtröttlig förmåga att hoppas och tro på sin frihet. Sumod är det vi andas och lever, sa Mohanned. Sumod är något som tycks finnas i varje kopp av sockersött te av mynta och salvia, det vilar i varje palestiniers suck av längtan efter ett hav de inte längre kan besöka och det återfinns i hoppet om att det en dag kommer att bli möjligt.
Mohammed önskar en annan framtid för Palestinas barn än de murar och taggtråd han själv växte upp med. Foto: Mohammed S.
