Trots alla problem för de boende i South Hebron Hills finns en orubblighet som gör att många stannar kvar på sina marker. När hus rivs ser vi hur man hjälper varandra att bygga nytt för att inte tvinga de drabbade att lämna byn. Hur länge orkar lokalbefolkningen stå emot israeliska myndigheters strategi att tömma South Hebron Hills på folk? En snar lösning på konflikten är nödvändig.
Jag tänker ofta på hur de som bor i South Hebron Hills klarar av att överleva. Alla svårigheter med infrastruktur, husbyggande, bosättningar, militär, prisökningar och mycket annat gör det svårt att bo kvar i byarna. En strategi från israeliska myndigheter och militär verkar vara att göra det så svårt att klara vardagen så att en flytt till den närliggande palestinska staden Yatta blir enda lösningen. Stigande priser på djurfoder och brist på vatten, som medför att många får och lamm måste säljas, innebär inte en trygg framtid för fåraherdarna och deras familjer. De unga i familjen ser ingen framtid i att fortsätta som tidigare generationer gjort, utan söker utbildning och jobb utanför sin hemby.
Ändå ser vi som följeslagare i South Hebron Hills att många är fast beslutna att stanna och kämpa för att inte lämna sina byar och sina får. Trots att hus förstörs av israeliska myndigheter och att bosättare med stöd av militären trakasserar och våldför sig på lokalbefolkningen ser vi att det finns orubblighet, sammanhållning och styrka hos många. Vi har sett många exempel på hur nya hus byggs upp efter husrivningar. I en by vi besökte hade ett hus rivits den 3 november 2021. Tre dagar senare gick man tillsammans i byn och startade bygget av ett nytt hus. Arbetskraft och ekonomiska bidrag från släkt och vänner gör det möjligt att stanna kvar och inte ge upp.
Den orubblighet som är så tydlig i Palestina kallas Sumud och är en orsak till att många stannar kvar och fortsätter leva trots ockupationens problem.
Ett annat exempel vi sett är när hus och fårstall blev rivna i As Seefer, en by som ligger i sömzonen, mellan gröna linjen och den mur som omger Västbanken. Efter att ett fårstall tömts på får och lamm förstördes det med en bulldozer. Vi besökte samma by dagen efter och såg då att ett nytt temporärt stall hade byggts under natten för att fåren och lammen skulle kunna ta skydd.
Efter en husrivning förväntar jag mig att finna ledsna och uppgivna personer. Av någon anledning, antagligen Sumud, ser vi inte alltid det. I byn Shib al-Butum blev fyra hus rivna en dag. Efter rivningarna ser vi hur ungdomarna gläds över att strålkastaren fortfarande fungerar efter husrivningen.
Inte alla som får sina hus rivna tar det på samma sätt. Ibland innebär rivningen inte bara dyra böter utan även problem att hitta boende till kommande dagar. Jag besökte Mahmoud, 78 år, som bott i sitt hus i östra Jerusalem i 23 år, tillsammans med sin nu sjuka fru. Efter flera år av processer i domstol och över 300 000 kronor i böter blev Mahmoud slutligen tvungen att riva sitt hus. För att inte tvingas betala ytterligare över 100 000 kronor även för rivningen valde han att låta en vän riva huset. Mahmoud sa till oss: ”Jag hoppas att natten inte kommer. Vi har ingenstans att bo.”
Idag glöms konflikten i Israel och Palestina lätt bort när media främst uppmärksammar vad som händer i Ukraina. Hur mäter man en konflikt? Om tiden som konflikten pågått även togs med som en faktor borde konflikten i Israel och Palestina få större uppmärksamhet och inte glömmas bort i medias bevakning. Ett engagemang från omvärlden liknande det som visas för Ukraina skulle behövas för att få båda parter till förhandlingsbordet och få ett slut på ockupationen som pågått en alltför lång tid.
