De tre reserapporter jag skrivit hitintills har haft ortsnamn som rubrik. För de allra flesta av oss är platser viktiga, när vi söker perspektiv på våra liv. Födelseplatsen finns noterad i våra pass. Vi är angelägna om att få begravas på en plats som är betydelsefull. Däremellan är utbildning, arbete och familjeliv förknippade med platser vi minns och ofta refererar till.
I South Hebron Hills spelar släkt och tradition en viktig roll för människor och platsen, där familjen har sina rötter, är den klippa där man kan vara hemmastadd och trygg. Problemet för många palestinier är att de fått sin hemby konfiskerad på grund av byggandet av en israelisk bosättning eller utpost. De tvingas därför bo i till exempel staden Yatta, där livet visserligen är bekvämt, men det är inte den plats de själva valt att bo på. Staden är en tillflyktsort, när platsen där de har sin hemmabas inte längre är tillgänglig. De flesta byar är fortfarande befolkade av palestinier, men israeliska myndigheter vill flytta många av dessa byar och har ibland utsett en annan plats för dess befolkning.
Det gäller byn Susiya. Knappast någon annan by på södra Västbanken har som Susiya fått stå som symbol för den israeliska ockupationpolitikens sätt att utöva makt. Knappast någon annan by har heller fått så stor internationell uppmärksamhet som Susiya. Den är omskriven, har många internationella kontakter och bra advokater. Byn ligger i område C, under israelisk kontroll, men israeliska myndigheten har bestämt att byn skall flyttas till en annan plats, fortfarande delvis inom område C men med en del av byn i område A, där den palestinska myndigheten styr (1).Problemet är, säger Nasser Nawaja som är byns talesperson i kampen för att kunna bo kvar, att de israeliska myndigheterna inte har rätt att erbjuda mark i område A. Dessutom ägs den mark som myndigheten valt ut inom område C redan av andra. Det finns visserligen inga hus där, men marken odlas av dess lagliga ägare och utgör betesmark för någons får.
De israeliska myndigheterna verkar driva politiken, att palestinska byar i område C skall bort eller åtminstone flyttas till utkanten av område C. Susiya har hamnat mellan en israelisk bosättning och en gammal synagoga som grävts fram och blivit friluftsmuseum. I själva verket tvingades den palestinska byn att flytta redan en gång tidigare, när utgrävningarna började för ca 25 år sedan. Vår chaufför Abel Nawaja, som är född i Susiya, brukar peka ut den plats, där han föddes och som nu är omgärdad med ett stängsel av rullad taggtråd. Han var fyra år när familjens hus förstördes och de drevs bort från platsen. Nu kan han bara komma till sin födelseplats om han betalar inträde till museet.
Den palestinska byn Susiya har alltså ett utsatt läge och det finns rivningsbeslut på alla hus inklusive skärmarna med solceller och den nedgrävda byggnad, där batterier lagrar elektriciteten som alstrats av solljuset. Den internationella uppmärksamheten är dock stark och just nu verkar inte de israeliska myndigheterna vilja ta den opinionsstorm som skulle bli följden om man rev husen i Susiya.
Förgäves har man från israeliskt håll försökt radera den palestinska byn Susiya från kartan. Många skyltar hänvisar till Susiya, men alla syftar antingen på bosättningen Susiya med sina växthus och vinodlingar eller till friluftsmuseet med den gamla synagogan. Ingen skylt pekar på de utspridda tälthusen, som rymmer bostäder, fårhus, skola och kommunalhus, och berättar att här ligger en by vid namn Susiya.
Vid den utgrävda synagogan kan man från vägen som passerar se ett valv som byggdes av de tidigare palestinska byinvånarna. Abed pekar på det med viss stolthet. ”Det byggdes av min familj”, säger han, ”och nu visas det upp för turister som en del av ruinen efter en synagoga”.
Familjen Nawaja har sin bas i Susiya. Pappa Muhammad är den naturliga klanledaren. Han får representera familjen vid begravningar och i överläggningar med andra familjer. Annars är det äldste sonen Jihad som är den valda ledaren i byn. Han är ordförande i byrådet och kallas ibland lite lekfullt för borgmästare.
Nasser Nawaja, Abeds storebror, är den mest kända invånaren i byn. Han är välbekant för sin kamp mot ockupationsmakten och för sitt stöd till fåraherdar som utsatts för trakasserier från bosättare. Nasser har nyligen blivit utsedd till kontaktperson för organisationen Rabbis for Human Rights. Sedan tidigare arbetar han som koordinator för B´Tselem, en organisation som bland annat förser herdar med filmkameror för att dokumentera övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter.
Kommer Susiya att överleva som palestinsk by? Då och då dyker en israelisk myndighetsperson upp och placerar ett papper på en brunn eller ett hus med order om demolering. Byns vattencistern behöver inte demoleras. Den är redan förstörd och obrukbar efter att militären dumpat en gammal oljig bilmotor i den.
Skrivelser skickas hit och dit. Domstolar diskuterar och fattar beslut. Advokater överklagar. Militären gör sina räder. Myndighetspersoner fotograferar möjliga nybyggen. Kartor ritas. Det verkar just nu som om allt byns invånare lyckas vinna är tid. Det är sällan besluten går deras väg, men genom förhalningar och uppskjutna beslut, har de ändå hitintills haft tiden på sin sida.
Hur länge skall det hålla på så? Det vet ingen. Jag kan ändå inte låta bli att beundra uthålligheten och tålamodet hos dessa människor. Ofta möter man en djup pessimism, men sällan uppgivenhet. Det finns en envishet och en styrka som inger hopp i en besökare och betraktare som jag är.
Att dessa drag finns också hos bosättare behöver inte vara av ondo. Kanske är det just detta som krävs för att försoning skall vara möjlig: stolthet och tro på människors förmåga att övervinna motgångar. Men det kan inte bli någon förändring till det bättre om inte människor möts i ömsesidig respekt. Någon utveckling i en sådan riktning är svår att ana just nu.
