Aida är ett flyktingläger i Betlehem, en kort promenad från där jag nu bor (egentligen ligger det mellan Betlehem och Beit Jala, men allt är sammanbyggt idag). De som bor i Aida hör till de sammanlagt cirka 750 000 människor som flydde från sina byar 1948 i samband med staten Israels bildande. De tog inte mycket med sig från sina hus eftersom de räknade med att kunna återvända hem inom en snar framtid. Sextio år senare bor de och deras barn och barnbarn fortfarande kvar i flyktinglägret.
För att markera sextioårsdagen samlades en del av invånarna i Aida i en manifestation, som koordinerades med två andra flyktingläger på olika sidor om Jerusalem. Från samtliga dessa ställen släpptes sammanlagt 21 915 svarta ballonger — lika många ballonger som antalet dagar sedan flykten 1948. Tanken var, enligt arrangörerna, att svarta ballonger skulle ”fylla himlen över Jerusalem”. Någon i vimlet uttryckte även förhoppningar om att president Bush, som för tillfället besökte västra Jerusalem, skulle se dem och förstå budskapet. Tyvärr betvivlar jag att USA:s president eller för den delen Jerusalemborna såg de svarta ballongerna den dagen. Vinden låg på åt fel håll och även om det fanns viss mediabevakning så var den inte stor. Men jag fick se och kan intyga att svarta ballonger i alla fall fyllde himlen över flyktinglägret Aida.
Flera generationer har vuxit upp i Aida. Lägret har blivit mer och mer trångbott, trots en viss årlig utflyttning därifrån. Så många elever går nu i skola i lägret att skolbarnen måste gå i skift: en del går i skola på förmiddagen och andra på eftermiddagen. Just denna eftermiddag hade många barn samlats för att se ballongerna. En del hade kommit tidigt för att rita teckningar och skriva brev som de sedan fäste vid ballongerna. När tusentals svarta ballonger steg mot himlen förde de således med sig budskap från barn som vuxit upp i flyktinglägret. Ballongerna passerade en nyckel i jätteformat, som tidigare satts upp i lägret. Nyckeln symboliserar nycklarna till husen som flyktingarna lämnade 1948 och som de inte kunnat återvända till.
Många av flyktingarna i Aida kommer ursprungligen från byar i närheten av Jerusalem, som ligger endast en knapp mil härifrån. De kan inte komma dit. Sedan ett par år tillbaka finns det en hög mur mellan Betlehem och Jerusalem. Alla som vill in till Jerusalem härifrån måste passera en militär vägspärr där de ska visa upp sina identitetshandlingar och särskilda tillstånd. Man måste nämligen ha ett särskilt personligt tillstånd för att få passera. Ett sådant kan man till exempel få om man redan har ett jobb i Israel och en arbetsgivare där som intygar det. Tillstånd kan även ges av andra skäl, men i samtliga fall gäller att det inte finns garantier och att man måste ansöka om tillstånden i förväg.
Samtidigt som palestinier högtidlighåller minnet av massflykten 1948 firar israeler utropandet av staten Israel samma år. I Israel är många rädda för attentat i samband med självständighetsdagens firande, och myndigheterna har därför fattat beslutet att stänga av Västbanken under två veckors tid. De ekonomiska konsekvenserna för Betlehemborna är svåra att överblicka. Men jag kan jämföra hur det var vid den största övergången, en stor terminal, mellan Betlehem och Jerusalem en tidig vardagsmorgon innan avstängningen med hur det var under avstängningen. När jag kom till terminalen kl. 04.45 en vardagsmorgon innan avstängningen stod redan sex hundra personer i kö utanför första grinden. Kl. 05.10 öppnade terminalen och 07.30 hade 2 000 – 2 500 människor passerat. Under avstängningen var terminalen helt öde och tom kl. 05.00. Den öppnade visserligen 05.13, men endast för att släppa in en handfull personer; sjukvårdspersonal och lärare kan komma igenom även under en avstängning. De tusentals människor som under avstängningen inte har möjlighet att komma igenom kan alltså inte ta sig till sina jobb. Deras lön halveras denna månad, vilket naturligtvis är ett hårt slag för den som ska försörja en familj.
På väg hem från manifestationen i Aida såg jag en svart ballong som fastnat på muren. Det var en talande bild. När jag vände mig om för att betrakta den en gång till såg jag den inte längre. Jag vill tro att den kommit loss och seglat iväg över himlen.
