Adel Fanoun var bara en pojke när han fick följa med sin far för att planera olivträd hemma i an-Nachla. Det är en ansvarsfull uppgift.
Först gräva ett lagom hål i marken med hackan, fylla med själva livet – vattnet – och sedan sänka ner så att rötterna kommer på plats utan att brytas. Sedan ska rötterna täckas med jord som skyddar. Så som man gör om kvällen – med täcket – när barnet ska sova. En gest av kärlek.
Och så fick han uppdraget: ”Tag hand om träden!”
Kärlek är också ansvar. I mer än 35 år har Adel vårdat olivlunden. Plantorna som han en gång kunde greppa om med sin barnahand har blivit vuxna träd med kraftiga stammar och med grenar som sträcker sig ut sig som paraplyer; som skydd för sol och regn genom sina silvergrå tätt sammanfogade blad och med den ljuvaste doft under blomningstiden.
Det hände nattetid. När morgonen kom låg grenarna kastade på den röda jorden, en del vridna som i smärta. Uppfläkta stammar, spetsar upp mot himlen.
Det är svårt att greppa om en verklighet där träd har blivit fiender som man sågar av, förgiftar, bränner ner, rycker upp. Det spelar ingen roll om det är bosättare som attackerat träden eller om det är stora israeliska militärfordon; skadorna sitter i rötter och stammar, i grenar och frukt. (1)
Vad har träden gjort annat än erbjudit sin skugga och sin frukt?
Schejk Naser ed-Din i byn Al Jab’a vill att jag ska förstå och jag försöker. Så jag föreställer mig att varje olivträd är som ett vårdträd framför en svensk mangårdsbyggnad, eller som en alm i Kungsträdgården. Att varje träd är unikt, har sitt eget skuggspel och sina minnen.
De senaste månaderna har det varit lugnt i Nasers by, men smärtan efter förlusten av 90 olivträd för en av grannarna sitter kvar. Minst fem gånger har det hänt. Och lika många gånger har familjen återplanterat, hoppats och blivit besvikna.
För att muntra upp mig berättar Naser om mannen som gick genom byn med en vattenfylld hink. På frågan vart han var på väg svarade han att han skulle besöka ett särskilt träd i olivlunden därför att ”Jag tror att hon är törstig”.
Ett nyplanterat träd får vatten en gång i månaden. Samma mängd vid samma tid, så att trädet lär sig sin egen rytm. Efter några år kan den första skörden komma, efter ett tjugotal år är trädet på väg mot sin bästa tid. Det åldrade trädet är en familjemedlem. Det ger inte så mycket frukt, men det skänker skugga och bär sin bys historia.
Jag vill veta hur gammalt ett olivträd kan bli.
Trädgårdsmästaren i Getsemane örtagård står strax intill det träd som för femtio år sedan planterades av påven Paulus VI när jag ställer frågan. Han svarar, med en röst fylld av aktning och stolthet, att trädgårdens äldsta träd har rötter som är mer än 2000 år gamla. Så många år för att ständigt leta sig fram till vattnet och skjuta nya skott! Tanken svindlar.
Enligt organisationen Joint Advocay Initiative/YMCA som arbetar med nyplantering av olivträd har sammanlagt cirka 1.4 miljoner träd förstörts på Västbanken och i Gaza sedan 1967. (2) Genom att ständigt återplantera vill organisationen bidra till att hålla hoppet levande.
En tidig morgon, i ett stilla regn, vandrar jag genom en olivlund i nedre Yanun. Det är en oansenlig by som man når via en dammig landsväg, övervakad av ett antal bosättningar och militära utposter. I morgonljuset glänser varje enskilt blad i skimrande silver. De grova mörka stammarna, som ibland ser ut som ett antal löst sammanflätade rottrådar, avtecknar sig mot den fuktiga grå himlen. Är det nu? Eller är det tusen år sedan?
Det är nu jag lever. Tillsammans med de månghundraåriga träden, deras glädje och deras sorg.
”If the olive trees knew the hands that planted them their oil would become their tears.” Mahmoud Darwish (3)
Bilder
1. Olivträd i Getsemane örtagård. Foto: Görel Råsmark.
2. Mohammad Sabateen visar hur bosättare skadat hans träd i byn Husan. Foto: Elisabeth Mutschler.
