För fem minuter sedan mottog jag ett meddelande på min mobil där Förenta Nationernas Demolition Working Group (DWG) larmade om att ”Israeliska styrkor har rivit två palestinska strukturer i Issawiye. Spänningar och skador rapporterade.” Meddelandet fick mig genast att tänka på Ramsieh Kassiyeh och hans familj i Beit Jala som just mottagit en rivningsorder på sitt hus och en vräkningsorder angående sin lägenhet. Tänk om Tarzans familj också blir hemlös.
Jag träffade Ramsieh Kassiyeh för första gången för två veckor sedan (15 november 2010) sedan hans gode vän bett oss om hjälp. Den 1 november 2010 mottog Ramsieh en rivningsorder från israeliska armén på det hus som hans familj börjat bygga på sin mark i Beit Jala i slutet av oktober. Enligt Ramsieh hotade soldaten riva såväl nybygget som den intilliggande restaurant som Ramsiehs familj byggt och drivit de senaste tio åren.
En vecka senare är jag tillbaka. Jag, Ramsieh och hans engelsktalande fru Michelle småäter av El Makhrours löjligt goda palestinska sallader medan Michelle pratar generöst och översätter emellanåt Ramsiehs väl valda kommentarer.”Vi hade ett eget hus i centrala Beit Jala, men under andra intifadan tog palestinska styrkor över huset och sköt mot näraliggande bosättningen Gilo. Israeliska soldater sköt i sin tur tillbaka. De förstörde huset,” konstaterar Michelle. Familjen fick tillslut 28 000 dollar i kompensation av israeliska myndigheter — vilket Michelle påpekar i bästa fall hade räckt till en tredjedel av huset — och en lägenhet i Beit Jala av palestinska myndigheter där de bor idag. ”Allt du ser här har vi byggt själva. Vi började med ett litet tält där vi serverade mat, utan el och vatten,” upplyser de mig stolt.
Jag anar att de behållit ugnen sedan starten eftersom hela restaurangen — till min stora glädje — doftar grillat kött och finsk bastu på samma gång. ”Ramsieh brukade sova i trädet utanför varje natt. Han sover fortfarande här på nätterna. Det är därför han kallas för Tarzan,” avslöjar Michelle med ett leende och tillägger genast allvarligt, ”Det är inget familjeliv att hurra för, men det är mitt liv. Det är inget skämt.” Jag inser att plankorna i trädet utanför entrén inte alls byggts för att underhålla barn. Restaurangen och det påbörjade huset ligger i område C, under den israeliska civila administrationens (ICA:s) kontroll.
Enligt UNOCHA avsätter ICA i praktiken något mindre än en procent av byggnadstillstånden till palestinska projekt i område C. En stor del av den marken är dessutom redan bebyggd. Det betyder att ”tiotusentals palestinier som önskar bygga i de flesta delar av område C inte har något annat val än att genomföra icke-godkända byggnadsprojekt på sin mark för att kunna möta sina boendebehov och därmed riskera rivning och tillhörande förflyttning.”När jag frågar Ramsieh och Michelle varför de valde att börja bygga utropar Ramsieh på engelska: ”I love it!” Han fullkomligt strålar. Michelle fyller i: ”Det handlar inte om marken i sig. Det är allt vi byggt tillsammans här. Det är som att plantera ett frö. När du tagit väl hand om det så kan du tillslut äta av markens frukter och njuta av det.”
Plötsligt nämner Michelle att Betlehems kommun skickat dem en vräkningsorder angående deras lägenhet i Beit Jala (område A) tidigare samma dag. Jag blir helt paff och undrar vad sjutton det betyder. Michelle informerar lugnt: ”Ramsieh måste till domstolen imorgon bitti och då får vi se om vi får bo kvar eller inte. Vad kan vi göra? […] Om vi måste, så får vi sätta upp ett tält i det ofärdiga huset med rivningsorder och bo här om möjligt. Saker i hemmet är inte viktiga för mig. Det är viktigare att kunna vara tillsammans. […]
Jag är inte ledsen eller arg på israeliska folket. Det är inte deras fel. Det är politiken — israelisk som palestinsk — som skapar problemen, inte folket. Senast jag pratade med Michelle per telefon meddelade hon att domstolen beslutat om vräkning och att de förväntas flytta ut den 15 december 2010. Just nu jobbar EAPPI tillsammans med andra lokala organisationer för att försöka hjälpa familjen Kassiyeh.
