Efter regn kommer solsken, brukar vi säga hemma i Sverige. Här sägs att med regn kommer husrivningar.
Det är söndag morgon. Vi är på plats i Taybeh, den by där Jesus drog sig undan till tillsammans med sina lärjungar efter att översteprästerna bestämt sig för att döda honom precis innan påsk. [1] Taybeh har en befolkning på cirka 1300 invånare och är den enda kvarvarande helkristna by på Västbanken. [2]
En stor och varm församling välkomnar oss in i den katolska kyrkan, Christ Redeemer. Under gudstjänsten lyssnar vi på en flickkör som sjunger vackert. Unga som gamla, kvinnor som män, alla deltar i gudstjänstens olika delar. Kyrkan är nästan fullsatt och idag spenderar en fransk grupp på pilgrimsfärd förmiddagen med församlingen.
Fader Peter Madros talar alla möjliga språk under mässan – arabiska, armeniska, franska, spanska, latin – helt plötsligt byter han till engelska och ber oss följeslagare att ställa oss upp. Han tackar oss för vår närvaro och berättar för församlingen att vi är här för att stötta den lokala kristna minoriteten i Det heliga landet.
Ute regnar det. Jag klagar lite för mina följeslagarkollegor då jag känner mig frusen, samtidigt gläds jag för jordbrukarna. Vattnet behövs till skörden. Men medan jag sitter på kyrkbänken växer en oro i min mage. Efter regn kommer solsken, brukar vi säga hemma i Sverige. Här sägs att med regn kommer husrivningar.
Tankarna för mig till Bardala, ett samhälle i norra Jordandalen. För en vecka sedan var vi där och gjorde en uppföljning på en husrivning vi fått information om. Vi står mitt på en frodig åker. Några hundra meter norr om oss går den gröna linjen. [3] Jag kan se den israeliska militära vägspärren Bisan som leder in till Israel. Öster om oss sträcker Jordanien ut sig.
Vi hade fått information om att rivningen skulle gälla en jordbruksbyggnad. Framför oss står fyra män. Vi frågar vad som hänt och Nawaf Hussein Salen Daraghmeh och hans två vuxna söner Rami och Mohammed börjar berätta för oss. Men det är inte jordbruksbyggnader som rivits, det är tre hem. De berättar att i dessa tre hem bodde sex barn i åldrarna fyra till tio år, tre flickor och tre pojkar. Häromdagen förlorade de allt. Rami berättar att när soldaterna kom fick de fem minuter på sig att packa ihop sina saker. Därefter jämnade den stora bulldozern deras hus med marken.
Jag känner tårarna välla upp i ögonen. Jag försöker snabbt lugna mig för att kunna fortsätta ställa alla de frågor jag har på min checklista. Frågor som leder till svar om hur deras hem förstörts.
Jag ser sorgen i deras ansikten. Jag anar smärtan de känner. Det gör ont i hela min kropp.
Vi står mitt på en frodig åker i kvällssolen, det kunde ha varit en vacker bild, om det inte vore för att dessa familjers vardag precis jämnats med marken.
Mitt medvetande kommer tillbaka till gudstjänsten. Jag tittar på nunnan som dirigerar kören. Jag försöker följa hennes instruktioner och läsa hennes läppar så att jag kan sjunga med i sången så gott jag kan. Akustiken i kyrkan får sången att ljuda underbart i det vackra kyrkorummet.
Jag bestämmer mig för att försöka stanna i nuet. Njuta av att vara där jag är just i denna stund. Jag är på en vacker plats en regnig dag. Tyst ber jag för att vi ska slippa erfara fler husrivningar. För att alla fina människor jag mött ska få leva i fred. För att alla oskyldiga barn ska få växa upp i en värld fri från ockupation.
Vi sjunger.
Bilder
1. Jag och min följeslagarkollega Rafael frågar Nawaf Hussein Salen Daraghmeh och hans två söner Rami och Mohammed om husdemoleringarna. Med på bild finns också vittnet Abdallah. Foto: Irene Tanner.
2. Syster Lione Habib Salem dirigerar kören. Foto: Irene Tanner.
