Plötsligt känner jag en svidande känsla i hals och mun. Min första tanke är ”nej, men inte en förkylning till, jag som just blivit frisk från den förra!” Min följeslagarkollega säger samtidigt att han tycker det luktar väldigt otrevligt, och då inser vi vad det handlar om. Som ett virus är hotet osynligt och inget vi kan upptäcka i förväg när vi vandrar gatan ner. Vi är på väg mot Abu Rish checkpoint som tar oss till Gamla stan och marknaden, och har stött på ett tårgasmoln som kommer från checkpointen. (Texten beskriver händelser före den 7 oktober. Jag är inte längre kvar i Hebron då vi evakuerades efter att kriget bröt ut. Situationen i Hebron och på resten av Västbanken har ytterligare försvårats sedan dess.)
Tårgas är ett kemiskt vapen. Gasen innehåller klorbaserade ämnen som ger kraftiga irritationer av luftvägar och ögon. Det sägs att det inte skall vara dödligt i mindre doser, utan först vid högre koncentrationer. Vi vänder därför om för att ta en annan väg medan vi hostar och spottar och försöker ta reda på vad som hänt. De andra två i teamet sitter vid en annan skola på andra sidan Abu Rish och känner av tårgasen ännu mer än vad vi gör. De berättar att soldater kastat tårgas och ljudgranater mot skolbarn som skall ha kastat sten mot dem.
Stenkastning är inget ovanligt här i Hebron. Det händer frekvent att palestinska barn kastar sten mot bosättare och soldater, och det förekommer regelbunden stenkastning från bosättningarna mot palestinska invånare i områdena däromkring. Vi följeslagare har fått ducka för stenar flera gånger, särskilt under skolövervakningen och under ”settlers’ tour” i Gamla stan. Affärsinnehavare i The Souk, basaren i Gamla stan, har spänt nät ovanför gatan för att skydda sig mot den ström av föremål (stenar, sopor, blekmedel, flaskor med urin) som kastas ner av bosättarna i Abraham Avinu. Det gick däremot inte att få bekräftat att det verkligen rörde sig om stenkastning i just detta fall. Det kan vara något helt annat, eller ingenting, som låg bakom tårgasattacken.
Att använda tårgas i krig är förbjudet enligt folkrätten, men det är inte förbjudet för enskilda länders militär och polis att använda det inrikes. Enligt Amnesty International överanvänds dock vapnet i många länder, och kan då medföra stora hälsorisker, särskilt för barn, äldre och gravida. Polis och militär i Sverige har till exempel möjlighet att använda tårgas som ett sätt att skingra upplopp och våldsamheter, men inte mot skolbarn – oavsett om de kastat sten eller inte.
Det bor mer än 100 familjer i området runt Abu Rish. De tvingas hålla sig inne och stänga fönster och dörrar när tårgas används, men många barn passerar fortfarande checkpointen varje dag på väg till skolan. Om jag som fullvuxen tyckte det var obehagligt att uppleva från en bit därifrån, hur ska då inte de här barnen känna sig, som stod mitt i centrum för händelsen?
Följeslagarna har kontakt med en familj i området som förlorade sin make/pappa i en tårgasattack för några år sedan. Militären, som vägrade släppa ambulansen genom checkpointen och försenade transporten med minst tio minuter, hävdar dock att han dog av en hjärtattack, och att tårgasen inte hade med saken att göra. Familjen har ett mycket kringskuret liv på grund av bosättningen och militären som försöker få dem att lämna sina hem.
Israels armé är indelat i ett antal enheter, och enligt flera av de palestinier som vi pratat med är det stor skillnad på mängd och frekvens av våldsanvändning beroende på vilken enhet som för tillfället övervakar Abu Rish. Vissa av enheterna är kända bland palestinierna för att vara mer benägna att ta till våld och repression än andra. Den enhet som är här just nu är lite mindre aggressiv, och våldet sägs ha minskat under de senaste månaderna. Det återstår att se vad som händer när de byts ut.
Detta innebär förstås inte att allt är lugnt. Incidenter förekommer ändå, och vi får regelbundet bevittna tumult runt checkpointsen. Det är inte bara tårgas och ljudgranater som används för att kontrollera hur människor rör sig. Kroppsvisitation sker på nästan daglig basis; det är unga män som är mest utsatta för detta. Vi kan se barn komma ut ur checkpointen på väg till skolan och fumla med att i farten försöka stänga sina ryggsäckar som har genomsökts. Det händer också att barn hålls kvar hos militär och polis i allt från några minuter till ett par timmar och inte släpps i väg till skolan. Jag har själv stirrat in i mynningen på ett maskingevär i händerna på en nervös och svettig, knappt myndig, yngling till soldat. Det är verkligen ingen trevlig upplevelse, och ännu värre för en tioårig skolpojke som ständigt lever med risken för att råka ut för kvarhållning och vapenhot. Vad gör den miljön med ett barn? Vilka men mer än de fysiska stannar kvar i de små kropparna?
Så visst är tårgas skadligt, även dödligt. Efter händelsen vid Abu Rish håller den tvåliga smaken i munnen i sig ett par dagar, trots att det sägs att effekten skall ge med sig inom 10–20 minuter. Det är inte något snällt vapen, och långt ifrån kortvarigt och konsekvenslöst.
