Tarqumiya – en vanlig dag på jobbet

Det är tidig morgon vid Tarqumiya, en vägspärr som ligger på gränsen mellan Västbanken och Israel. Men idag är det tomt framför den stora stålkonstruktionen, sånär som på ett par män som sitter framför ett kaffebord. En liten brasa gjord av lastpallar lyser upp deras ansikten. Det är Sukkot, judisk högtid och vi får veta att vägspärren varit stängd hela veckan. Judiska högtider påverkar livet även på Västbanken, då vägar och vägspärrar stängs för trafik. Männen bjuder oss att sitta ner och ta en kaffe med dem.

I vanliga fall slår Tarqumiya upp portarna klockan tio i fyra söndagsmorgnar, då arbetsveckan börjar, och är öppen dygnet runt till sabbaten börjar fredag kväll. Det är vanligtvis kö framför grindarna och Abu Adnan [1] som iförd orange väst arbetar som ordningsvakt har fullt sjå att få ordning i leden. På den stora grusplatsen framför vägspärren är det liv och rörelse, en veritabel marknadsplats. Vagnar med mat, cigaretter, arbetskläder, falafelstånd och brödförsäljning kantar arbetarnas väg och många köper med sig frukost och lunch på vägen. De flesta vi talar med arbetar inom byggbranschen eller på jordbruk [2].
– Shabab, kaffe, en shekel! Köp kaffe!

Hossein är 12 år och pilar vant runt framför ingången med en kaffetermos och små pappmuggar. Han och en handfull andra pojkar i samma ålder arbetar här ett par, tre dagar i veckan före skolan för att hjälpa familjen. De skrattar och trängs för att hinna först till kunderna.

Så snart vägspärren öppnar blir det trängsel bland männen för att ta sig igenom de åtta smala gångar som leder fram till själva spärren där de får visa id-kort och tillstånd. Vi följeslagare ställer oss på ömse sidor, hälsar god morgon och räknar antalet män som passerar. På tio minuter kommer mellan 600 och 700 män. Om det blir stopp vid spärrarna blir det snabbt en stor mängd folk och irritation. Men det händer oftare de dagar när vi följeslagare inte är på plats får vi höra.
– Kom varje dag! Det är aldrig kö när ni är här!

Vi försöker fånga upp de män som kommer i motsatt riktning, vilket betyder att de blivit nekade inträde till Israel. De flesta anger att deras tillstånd förklarats ogiltigt eller blivit indraget av deras arbetsgivare. Ofta får de inte veta varför och vägspärren är ingen plats att argumentera på. Rami rycker uppgivet på axlarna och visar upp sitt tillstånd.
– Se här, mitt tillstånd är giltigt till mitten av december, ändå säger de (i.e. soldaterna vid vägspärren) att det blivit indraget. Jag får inte tag i min arbetsgivare.

Han viftar med sin mobil och skakar på huvudet. Som de flesta andra arbetarna har han själv fått köpa tillståndet av sin arbetsgivare (fast tillståndet i sig är gratis). Nu måste han hitta ett sätt att ta sig tillbaka till den by han bor i ett par mil bort. En annan man kommer tillbaka för att han inte har råd att förnya tillståndet – hans arbetsgivare kräver 2500 shekel (cirka 7300 kronor) av honom för tre månaders arbetstillstånd.

Kön flyter på bra och Abu Adnan drar fram en sliten kontorsstol och sätter sig för att vila. Efter några minuter har han somnat. Pojkarna skrattar och pekar, men låter honom sova. Efter en stund spritter han upp igen och drar fram kartongbitar som han breder ut på marken. Genast får han sällskap av en grupp män som passar på att be morgonbönen före jobbet. Vi får veta att Abu Adnan är en mycket respekterad och religiös man, som för egna pengar har låtit bygga en moské i sin hemby Idna. Nu ser han lite sliten ut, men lyser upp när vi frågar om moskén. Han är stolt över att kunna ge byborna en fin plats att be på och jobbar gärna hårt för att göra det möjligt.

De tidiga morgnarna och den långa resvägen motiveras för Rami och övriga arbetare av högre löner (mellan tre till fyra gånger högre i Israel) och att alls ha ett jobb att gå till. Arbetslösheten är hög på Västbanken, närmare 30 procent [3]. Så många som 15 procent av alla palestinska män i arbete arbetar i Israel eller i israeliska bosättningar på Västbanken. Dessutom är ofta säkerheten bättre i Israel, framför allt på byggena, eftersom arbetsgivarna lyder under israeliska arbetslagar. Inte desto mindre är andelen arbetsplatsolyckor mycket hög hos palestinska arbetare. Inte sällan tvingas de skriva under avtal som gör det omöjligt för dem att utkräva sina rättigheter inför israelisk arbetsdomstol [4]. Palestinska fångar används även i stor utsträckning som billig eller obetald arbetskraft i Israel [5].
– Jag har inget val, säger Rami. Jag har fyra barn att försörja och det finns inga jobb att få häromkring.

Han försöker ringa på nytt, medan han fingrar på sitt nu värdelösa tillstånd. Vi önskar honom lycka till och skyndar sedan fram till nästa person som modstulet kommer ut från vägspärren.

En morgon tar nyfikenheten överhanden. Min följeslagarkollega Sara och jag bestämmer oss för att gå igenom vägspärren för att se vad som väntar på ”andra sidan”. Så när klockan är sex tar vi våra ryggsäckar och säger hejdå till Abu Adnan och pojkarna. De ser förvånat på oss när vi börjar sicksacka oss igenom en av gångarna. Med internationellt pass går det fort att komma igenom, men vi får visa det ett flertal gånger, ryggsäckarna scannas och vi får plocka ur datorer och mobiltelefoner. Väl ute väntar en enorm yta där arbetare står i olika klungor och försöker hitta en buss som ska ta dem till deras arbetsplats. Minibussar kommer och åker hela tiden, förarna ropar ut slutdestinationen, Tel Aviv, Ashkelon, Ashdod… När bussen är full åker den, det är den enda regeln. Vi får trängas en god stund för att till sist få plats på en buss med fjorton andra passagerare mot Ashkelon, en hamnstad en dryg mil norr om Gaza. Staden växer snabbt på grund av inflyttning av judar från andra länder Det ljusnar allt eftersom och solen går upp över vidsträckta åkerlandskap, odlingsmark och långa rader med växthus. Bussen stannar några gånger vid vägen och släpper av män som arbetar på kibbutz. De flesta hänger dock med till Ashkelons industriområde som vi kommer fram till efter en tre kvarts resa. Vi får veta att av de cirka 15 000 personer som passerar Tarqumiya om söndagarna, stannar ungefär hälften i Israel under arbetsveckan. Givet den långa resvägen är det förståeligt, men det innebär också att arbetarna är borta från sina familjer långa tider och det högre kostnadsläget i Israel äter också upp mer av lönen, berättar en av männen.

Klockan har hunnit bli åtta när vi kliver av i Ashkelon. Vi känner oss lite slitna och bestämmer oss för att ta en kaffe och vila lite. Men vi inser att för övriga passagerare på bussen och alla de som strömmat förbi oss i vägspärren tidigare, så har arbetsdagen bara börjat.