Klockan är 04:50 och vi har redan observerat kontrollstationen Tarqumiya i en dryg timme. Männen i kön – och just idag är det bara män – har väntat betydligt längre, många kom redan vid två, tre på morgonen.
Kontrollstationen Tarqumiya mellan Västbanken och Israel, en och en halv mil utanför Hebron, öppnar klockan 04:00 den här morgonen, en kvart sent. Kön är redan flera hundra meter lång. ”Hur många tror ni står här?” frågar Murad, vår chaufför och tolk. ”Jag skulle säga ungefär 700.” Kön börjar röra sig.
Tarqumiya är döpt efter byn med samma namn och ligger i området Khirbet Jamrura, som tillhör byn. Kontrollstationen är konstruerad på palestinsk mark och är en av elva israeliska passerstationer i muren som palestinska arbetare måste passera för att ta sig över till Israel. Muren, som till stor del är uppförd på palestinsk mark, snirklar sig även här innanför den ’Gröna linjen’, den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Västbanken. Palestinska handelskontorets hemsida konstaterar torrt att det inte finns någon officiell palestinsk närvaro vid kontrollstationen, eftersom ”den befinner sig över en kilometer innanför 1967 års gräns.”
Kön för in de väntande i ett skjul och fram till två vändkors. Ibland låses grindarna – från det inhägnade kontrollrummet någonstans där borta, som vi bara kan ana bakom de starka strålkastarna – och då får personerna i kön vänta till dess personen bakom knappen bestämt sig för att fortsätta låta människorna flyta förbi.
Männen kommer sedan till ett öppet område som många springer igenom för att få en bra plats i nästa kö, som sedan leder till en ny uppsättning vändkors. Här delas kön upp, säger rapporten jag håller i min hand, något som illustreras i en schematisk skiss över kontrollstationen och dess olika beståndsdelar. Den ena kön är för yngre män (under 45 år) och den andra för äldre (över 45 år). Denna del av kontrollstationen ligger på andra sidan ett stängsel och jag kan bara delvis se hur männen långsamt tillåts passera igenom där borta. Min schematiska skiss förtäljer att männen här får gå igenom metalldetektorer och en uppsättning ID-bås. Tarqumiya har varken toaletter eller tillgång till dricksvatten för de väntande arbetarna. I min rapport läser jag att detta under flera år har utlovats av chefen för kontrollstationen.
För att som palestinier kunna ansöka om ett arbetstillstånd i Israel måste man först ha fått en anställning. Man måste vara gift och ha minst ett barn. Man får heller aldrig ha suttit i fängelse, oavsett anledning. Vi intervjuar de män som skickas tillbaka, som inte har fått passera in i Israel. Ibland verkar det finnas anledningar, ibland inte.
”Våra tillstånd är helt nya, de är giltiga. Men vi fick ändå inte passera. Varför? Nej, det vet jag inte.”
För att komma in i Israel behövs utöver arbetstillståndet ett magnetiskt kort – en variant av det palestinska ID-kortet som är svårare och dyrare att få än det vanliga. Man måste även kunna identifiera sig genom fingeravtryck. Arbetstillståndens giltighetstid kan vara såväl en vecka som flera månader. De flesta tillstånden som ges gäller mellan tre och sex månader. Att söka arbete i Israel lönar sig – medellönen är tre gånger den palestinska – men är en komplicerad och ofta oöverskådlig process, där de arbeten som erbjuds är kortsiktiga och sällan ger tillgång till pension, semester eller försäkring.
”Mitt tillstånd är giltigt till 4 mars, nu säger de att det inte gäller. De förklarade inte varför!”
En säkerhetsvakt kommer fram till oss, ut ur huset med strålkastare. Han frågar oss vad vi gör och vi berättar om hur vi räknar hur många som passerar igenom kontrollstationen. Han nickar. ”Ni har fotograferat?” Vi nickar. Han tittar på kameran, på oss. Han vänder och går tillbaka in i huset. Efter en kontroll gör jag en kort notis i mitt rapportformulär att toaletter och tillgång till dricksvatten fortfarande saknas.
”Jag betalade 2000 shekel för mitt tillstånd, men de tog det! Nu måste jag infinna mig vid civiladministrationen för att få tillbaka det!”
Kön trycker på och vi fortsätter räkna. Första halvtimmen passerar 950 personer, nästa halvtimme 1 032. Det fortsätter så de timmar vi står där och observerar. Rörelserna blir mer intensiva och männen knuffar varandra, trycker på för att kunna komma igenom, hinna ta sig till det arbete som – förhoppningsvis – väntar på andra sidan. Flera av dem som nekas inträde i Israel berättar att deras tillstånd har dragits tillbaka av arbetsgivaren. ”Ingen säger något, de hör inte av sig. När de inte behöver arbetare drar de bara in tillståndet.”
Männen ställer sig i kön tidigt, när morgonen fortfarande är natt. Först när de är halvvägs igenom kontrollstationen får de veta om de behövs eller inte. Detta genom att en röd lampa lyser istället för en grön.
Knuffandet blir mer aggressivt, mer panikartat. Flera börjar klättra upp på stängslet och på skjulet som täcker kön. Männen klättrar via stängslet och utpasseringsgrindarna in under taket på skjulet, går längs takbjälkarna och hoppar sedan ned igen innan vändkorset för att landa först i kön. De skriker, knuffas och klättrar på varandra.
Det luktar brandrök och jag kan ana värmen från kropparna som trycks mot varandra, som desperat trycker på för att ta sig över gränsen. På andra sidan väntar en lång arbetsdag.
Fakta
Arbetslösheten på Västbanken ligger runt 20 % enligt den palestinska statistiska centralbyrån. Många palestinier söker sig därför till Israel för arbete.
Världsbanken konstaterade nyligen i en rapport att Israels direkta kontroll över 61 % av Västbanken (’område C’) har stora negativa effekter på den palestinska ekonomin och att palestinsk tillgång till dessa landområden skulle stärka tillväxten och drastiskt minska arbetslösheten. (Enligt Oslofördraget från 1993 skulle kontrollen över dessa områden gradvis ha överförts till den palestinska myndigheten senast 1998. Denna överföring har ännu inte skett.)
Israels kontroll över Västbankens ekonomi och det israeliska systemet med arbetstillstånd har kritiserats från många håll, bland annat av den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem.
Internationella domstolen i Haag konstaterade 2004 att den mur Israel är i färd att uppföra på palestinskt territorium är ett brott mot internationell rätt.
För murens sträckning i förhållande till den internationellt erkända gränsen (’Gröna linjen’) mellan Israel och Västbanken, se FN-organet OCHAs karta. Ungefär 85 % av muren är byggd på palestinsk mark och följer alltså inte ’Gröna linjen’. Läs mer på OCHAs hemsida.
