Vi befinner oss på kulturcentret Ibdaa i flyktinglägret Dheisheh i Betlehem. Efter ett program av sång och dans meddelar ungdomsledaren oss besökare att ungdomarna härnäst ska spela upp en scen från en egenproducerad teaterföreställning. Rummet släcks ner och vi ser mörkklädda personer röra sig runt i rummet med ficklampor och konturer av gevär.
Väl framme vid scenen återskapas ett bland palestinska ungdomar välkänt scenario: militär slår in en dörr, stormar ett hus och arresterar en sovande person mitt i natten. Jag tror att många i rummet påverkades starkt av denna scen. För min egen del kom två erfarenheter till mig i denna stund.
För några veckor sedan talade jag med en representant för Addameer, en organisation som ger rättsligt stöd till palestinska fångar. Hon berättade för mig om den israeliska militärens rutinmässiga gripanden av barn. Ofta sker gripanden i barnens hem, och nattliga räder förekommer. [1]
Hon berättade också om hur en häktad palestinier kan nekas tillgång till en advokat i upp till 60 dagar, och om hur barn under denna första tid i häkte kan sättas under hård press att erkänna brott. [2] Enligt FN:s barnfond Unicef innefattar förhör av palestinska barn ofta ”skrämsel, hot och fysiskt våld, med det tydliga syftet att tvinga barnet att erkänna brott.” [3] I det mörka rummet i kulturcentret Ibdaa blev dessa berättelser verkliga för mig.
Men främst tänkte jag under teaterscenen på händelser den senaste veckan, då vi fått fler samtal än vanligt från lärare på as-Sawiya al-Lubban-skolan, en skola med främst pojkar i högstadie- och gymnasieåldern.
Lärarna vittnar om en ökad militär närvaro vid skolan, speciellt när skoldagen är över och elever ska gå hem. Den israeliska militära närvaro kan ses som ett problem i sig, eftersom skolor är speciellt skyddade områden under internationell humanitär rätt, och att barn har rätten att sig till och från skolan på ett tryggt sätt. [4]
Denna vecka greps två elever vid två olika tillfällen på sin väg hem från skolan. Vid båda tillfällen saktade en militärjeep ner vid korsningen mellan den stora vägen och byn al-Lubban, och plockade upp en 17-årig pojke.
Enligt lärare och den utav pojkarna jag samtalat med greps pojkarna på lösa grunder, vilket kan illustreras av att de båda släpptes fria efter inledande förhör, om än en av dem förhördes i flera dagar.
Med dessa händelser i bakhuvudet förstår jag att scenen i det mörka rummet må vara teater, men att det inte är på låtsas.
Efter programmet på kulturcentret Ibdaa inser jag vikten av kreativitet, konst och kultur i unga palestiniers liv. Unga får genom kreativa uttryck sjunga, dansa och skapa för att glömma otryggheten.
Men främst, och det som är tydligt för mig där i det nedsläckta rummet i ett flyktingläger i Betlehem, är att kreativa uttryck ger människor kraft att konfrontera, kontrollera och äga sina erfarenheter av rädsla, ilska, orättvisa och maktlöshet.
På vägen ut frågar jag Rasha Salameh, ledaren för teatergruppen, vad hela uppsättningen handlar om. Hon säger att jag får komma tillbaka och se hela föreställningen för att veta.
Om jag inte redan var nyfiken nog, blev jag det nu.
