Vi besöker Yes Theater, Hebrons enda teater och enligt personalen den enda teatern i Palestina som jobbar med dramaterapi. Teatern har en omfattande verksamhet. Bland annat jobbar man med psykosocialt stöd för grupper av barn och ungdomar i skolor, i flyktingläger och beduinsamhällen genom dramaworkshops. Syftet är att stärka barns förmåga att hantera sina känslor och de svåra situationer många familjer befinner sig i.
– Barn här behöver psykologer mer än advokater! säger skådespelaren Raed Al- Shyoukhy engagerat. I Palestina är så många barn traumatiserade så vår verksamhet behövs verkligen.
– Det är väldigt speciellt att växa upp och leva under ockupation, fortsätter Ihab Zahdeh regissör på teatern. Barn är omgivna av soldater, tunga vapen, bevittnar våld och har begränsad rörelsefrihet. Många har någon i familjen som sitter i fängelse.
Jag tänker på vad vi i teamet har reagerat på när vi varje skoldag står längs vägen till Cordobaskolan som ligger mitt på Shuhada, den gata i Hebron som i övrigt är helt avstängd för palestinier. Gatan utgör en militär zon och är kantad med israeliska bosättningar [1], vilket gör skolan extra utsatt liksom barnen som går där. Deras vardag är ett militariserat samhälle fullt av vägspärrar och stängsel, dessutom med soldater och bosättare med automatvapen dinglande över axeln. Jag har många gånger tänkt på att många av barnen vi möter utanför Cordobaskolan verkar ha nära till aggressivitet. De slåss ofta och många har ett oberäkneligt humör, något även vi följeslagare fått erfara.
Mohammad Issa, teaterns chef berättar att man har nått ut till 100 000 barn bara under 2019 och att de gick från att bara arbeta med drama till dramaterapi för att de märkte att barnen de mötte bar på så många traumatiserande upplevelser.
– Så vi anställde en psykolog, fortsätter Mohammed. Vi gör en behovsinventering och baserat på den så utvecklar vi sedan en insats.
Han berättar vidare att teatern arbetar i olika projekt med olika metoder, men alltid med fantasi, rörelse, lekfullhet och relationsbyggande som hörnstenar. I ett projekt spelar professionella skådespelare en pjäs för barnen med en efterföljande diskussion på pjäsens tema. I ett annat får barnen själva jobba med ”storytelling” och berätta om det som de bär på. Baserat på barnens berättelser skriver skådespelarna eller regissören en pjäs som barnen sedan får spela upp för sina kompisar. På så sätt övar barnen sin kommunikationsförmåga. I ett tredje projekt har teatern specifikt riktat sig till barn i flyktinglägren al-Arrub och al-Fawwar i utkanten av Hebron. Fokus är att främja dialog och uppmuntra barnen att ta en aktiv roll i sitt samhälle och lösa konflikter på ett konstruktivt och kreativt sätt.
– Vi kan även hänvisa vidare till andra organisationer som jobbar med de här frågorna berättar han. Som Defence for children international (DCI) men även Palestinian prisoners club (PPC).
Vid slutet av december 2019 hölls minst 186 palestinska minderåriga fångna i israeliska fängelser eller häkten och hundratals grips varje år [2]. Enligt DCI åtalas mellan 500 och 700 palestinska barn i israeliska militära domstolar varje år. Barnen möter, liksom vuxna, arrestering, åtal och fängelse under ett system som förnekar dem grundläggande rättigheter. Från vittnesmål från 739 palestinska barn som greps av israeliska styrkor på Västbanken mellan 2013 och 2018, konstaterade DCI att 73 procent upplevde fysiskt våld, 86 procent bar ögonbindel, 49 procent hämtades i hemmet på natten, 96 procent förhördes utan närvaro av en familjemedlem och 49 procent undertecknade dokument på hebreiska, ett språk som de flesta palestinska barn inte förstår [3].
Yes Theater har ett specifikt program för barn som blivit gripna eller hållits fängslade, en dockteater som drivs i form av ett socialt företag. Genom dockorna får barnen hjälp att uttrycka känslor och hantera det man varit med om, berättar Sahar Zamaneh, som är ansvarig för det psykosociala programmet Taking detention out of children. Dockteatern är mobil och har rest runt i utsatta områden och arbetat specifikt med före detta gripna barn. Sahar berättar att de gör en terapeutisk plan och jobbar med att bygga självförtroende och självkänsla genom ”storytelling” för att hjälpa traumatiserade barn att må bättre.
Genom årens lopp har teatern fått slita för att vinna människors tillit och gillande. I en stad som Hebron där människor har traditionella värderingar har teatern inte alltid varit populär och man har fått jobba hårt för att få publik. En framgångsfaktor tror Raed är att teatern inte blandar in religion i sina aktiviteter, och att de som jobbar där kommer från Hebrons tre stora betydelsefulla familjer. Det bygger tillit.
– Föräldrar har kommit till mig efter att deras barn deltagit i en av våra workhops och sagt ”vad har du gjort med mitt barn, hen är så samarbetsvillig och kommunikativ och mycket mer kontrollerad nu än tidigare”.
På en av väggarna i teaterns lokaler har barn själva fått beskriva sina erfarenheter från dramaterapin. Där finns citat som ”Jag har hittat något jag är bra på och lärt mig att tala inför publik och att samarbeta med andra”. ”Jag kan uttrycka mina känslor nu utan att vara rädd”. ”Genom drama blev jag mindre spänd och blev av med min blyghet”.
– Du ser säger Ihab. Det här är vårt sätt att överleva och vi försöker hjälpa andra att överleva.
[1] OCHAoPt, The Humanitarian situation in the H2 area of Hebron city, findings of needs assessment sid 5, april 2019, https://www.ochaopt.org/content/humanitarian-situation-h2-area-hebron-city-findings-needs-assessment-april-2019, hämtad 4 feb 2020
[2] B’Tselem, Statistics on Palestinian minors in the custody of Israeli security forces, 19 jan 2020, https://www.btselem.org/statistics/minors_in_custody, hämtad 4 feb 2020
[3] Defence for children international, Military detention, https://www.dci-palestine.org/issues_military_detention , hämtad 4 feb 2020