Det är en alldeles vanlig dag i familjen Nassars liv. Eller så vanlig den nu kan bli när man sedan tjugofem år har ägnat nästan all vaken tid åt att försvara den självklara rätten att få fortsätta att äga sin egen mark. Mark som familjen ägt i byn Nahalin sen år 1916 då den köptes in, men den är numera belägen i område C [1] i det ockuperade Palestina där Israel utövar fullständig kontroll.
Men den här dagen, den 19 maj 2012, kommer ännu en demoleringsorder, denna gång för en vattencistern som varit i bruk i tio år och som nu tillsammans med hus, grottor, tält, toaletter, duschar och boskapsskjul (just nu finns totalt 20 utstående rivningsordrar för olika objekt i familjens ägo) riskerar att närsomhelst rivas av det israeliska Civil Administration, [2] den del av den israeliska militären som administrerar ockupationen av Västbanken.
Men låt oss först backa ett litet stycke – varför tar israeliska myndigheter beslut att riva hus, tält, toaletter, boskapsskjul och till och med förstöra grottor?
I familjen Nassars fall började de israeliska myndigheterna redan år 1991 med att förklara den mark som familjen Nassar äger sedan flera generationer, för ”State land”. Israeliska myndigheter hänvisar till olika motiv för att förklara mark som ”statlig mark”, det kan vara (av Israel hävdade) oklara ägarförhållanden eller det kan vara det faktum att marken inte brukats på tre år. [3] Det sistnämnda kan tas till under rättsprocessen om ägarförhållandena tenderar att bli långdragna och domstolen (eller Civil Administration) under tiden kan förbjuda markägaren, genom en så kallad stop working order, att odla på sin egen mark. Och när tre år har gått utan möjlighet att odla så har tiden runnit ut och Israel kan göra marken till statlig mark med den lagstiftingen istället – Moment 22? Var det någon som kände igen parallellen med Joseph Hellers bok?
Men nu är inte familjen Nassar en alldeles vanlig familj. De har bestämt sig, en gång för alla att aldrig ge upp sin mark. Och eftersom familjemedlemmarnas kristna tro också ger dem övertygelsen om att det är genom icke-våld som den verkliga framgången vinns så är det den vägen de valt. De har dels, genom att använda sig av det israeliska rättsväsendets möjligheter till överklaganden men också genom att starta ”Tent of nations – People Building Bridges” skapat ett centrum för bildning och hållbarhet på sin mark. [4]
Detta gjordes 2002 som en rejäl chansning som visat sig vara framgångsrik; ingen demolering har ännu utförts, besökare och volontärer från hela världen finns ständigt på plats och när Civil Administration den 21 juli ska svara på frågan från högsta domstolen om varför Tent of Nations inte får tillstånd att uppföra en skolbyggnad i området väntar familjen, och många fler, med spänning.
För det finns kanske ett litet hopp kvar? Kanske familjen Nassar kan få fortsätta odla sin mark, samla människor med olika bakgrund och fortsätta vara en fast punkt i byn Nahalins civilsamhälle med kvinnocenter, sommarläger för palestinska barn och mycket mer? Daoud Nassar uttrycker den förhoppningen så här:
– Vi gör någonting för framtiden och för folket i Nahalin. De känner att om Tent of Nations kan fortsätta att hålla bergstoppen i sin ägo så säkrar de framtiden för hela byn för.
