“Föreställ dig hur allt som du värderat som mest positivt här i livet i denna stund blir raka motsatsen. [...] Det är en lång resa att gå från bergstoppens välleverne till dalens verklighet och inse att du lever gott på bekostnad av andras välmående.”
När jag lyssnar till den israeliske historikern Ilan Pappés personliga reflektioner om hans resa ut ur ”den zionistiska sinnesstämningen ”[1] och in i en aktiv roll mot ockupationen av Palestina, kan jag inte låta bli att tänka på filmen The Matrix. Vad är egentligen verklighet och för vem? Kan jag dela en verklighet med andra och är verkligheter för evigt fasta? Eller är de kanske oändliga och föränderliga?
Familjelivet och arbetet i det judiska religiösa rådet i bosättningen Efrata är en del av den amerikanska israelen Bob Langs verklighet. Vi träffar honom en solig dag på Västbanken i den till Betlehem angränsande bosättningen.[2] Bob utstrålar en viss stolthet över Efrata och han beklagar att israeliska myndigheter inte tillåtit bosättningen expandera under de senaste sju åren. ”Efterfrågan är enorm. Om vi skulle smälla upp 5 000 bostäder idag skulle jag sälja dem inom en vecka. […] Idag bor ungefär 9 000 invånare här, men vårt mål är 25 000.” Bob säger ingenting om att bosättningen och de tillhörande så kallade utposterna — vilka är embryon till bosättningar som ofta börjar med en husvagn eller två — är olagliga enligt folkrätten eftersom de ligger på ockuperad mark.[3] Inte heller nämner han att utposterna på Västbanken dessutom är olagliga enligt israelisk lag. För honom representerar bosättningarna på Västbanken ”broar för fred.”
Ändå verkar livet i Efrata inte helt fridfullt. Bob är orolig för sina barns säkerhet. Plötsligt utbrister han med väldig kraft: ”Varför kan inte min dotter bara åka till skolan i en buss som inte måste vara skottsäker?!” En dryg timmes bussresa in i Israel, sydväst om Bobs hem och öster om Gaza, ligger Nomika Zions villa. Runt om huset växer gröna, för mig exotiska växter. Inne i huset finns färgglad konst och ett ännu mer exotiskt ”säkerhetsrum”. Skyddsrum i hemmet är en verklighet för de flesta cirka 20 000 invånarna i staden Sderot sedan Israels attacker på Gaza (27 december 2008 — 18 januari 2009) [4].
”Sderot brukade vara en mycket tolerant stad, men inte längre” berättar Nomika. ”Efter första Intifadan (1987) pågick visserligen ännu ockupationen, men vi hade intensiva relationer med människor i Gaza. Nu är allt slut. […] Vi har förlorat förmågan att se den andra sidan, att se mänskligheten hos palestinierna.”
Under attackerna på Gaza ställde Nomika sig frågan: ”Är detta naturligt?”. Nomikas svar var självklart: ”Krig förorenar ditt hjärta och din själ. […] Det är en civil plikt att tala ut högt och tydligt och det är nyttigt för demokratin, även om du representerar en ensam röst.” Hon visste att hon skulle bli ”folkets fiende” när hon i januari 2009 skrev en artikel som reflekterade en annan röst i den israeliska debatten kring attackerna på Gaza och ockupationen.[5]
Hon visste däremot inte att hennes röst skulle sprida sig som en löpeld på internet och översättas till ett tjugotal språk över en natt. Idag är Nomika engagerad i organisationen The Other Voice [6] som aktivt arbetar för förnyad dialog mellan israeler och palestinier. Tillsammans med flera andra israeliska organisationer för fred, så som New Profile [7] och Adalah [8], representerar de en vital kraft för fred mellan israeler och palestinier i Israel och det ockuperade området.
”Människor kan skapa dialog och beröra varandras hjärtan på så många sätt!” påpekar Nomika hoppfullt. Samtidigt erkänner hon: ”Min största rädsla är att jag vaknar upp och upptäcker att Israel inte längre är en demokrati. Kanske är det redan delvis sant.”
